ansetts behövligt att, såsom i vissa länder skett, genom särskild bestämmelse stadga straff för den. som genom oriktiga uppgifter förmår någon att skänka honom understöd. Ett sådant förfarande måste anses falla under den allmänna bedrägeribestämmelsen även där den vilseledde redan förut beslutat sig för att giva bort det ifrågavarande beloppet och lögnen därför endast har till följd att beloppet gives till viss person i stället för till annan, såsom händelsen är exempelvis då någon genom oriktig uppgift narrar sig till understöd från en stipendiefond.
I subjektivt hänseende har ej något särskilt rekvisit angivits i lagtexten. Såsom i allmänna motiveringen anförts (s. 51 f.), biträder kommittén icke Thyréns förslag att vid detta och åtskilliga andra brott uppställa krav på vinningssyfte. Den av kommittén föreslagna lagtexten ger vid handen, att vid detta brott liksom vid alla andra, beträffande vilka något annat ej angivits, det i subjektivt hänseende fordras uppsåt men att sådant av vilket slag som helst och alltså jämväl eventuellt uppsåt är tillräckligt. Den under förarbetena till 30 § avtalslagen uttalade meningen, att det i nämnda lagrum använda uttrycket svikligt förledande skulle innefatta krav på ett förledande som sker mot bättre vetande och i avsikt att därigenom förleda annan till rättshandlingens företagande (NJA II 1915 s. 243), har icke kunnat övertyga kommittén om önskvärdheten av att vid bedrägeri till skillnad från andra jämställda förmögenhetsbrott upptaga krav på kvalificerat uppsåt. Givet är, att ställningstagandet till frågan huruvida för bedrägeriansvar skall fordras sådant uppsåt bör inverka på tolkningen av 30 § avtalslagen. I förarbetena till motsvarande lagrum i de danska och norska avtalslagarna finnes icke något sådant uttalande som i de svenska motiven.
Uppsåtet skall täcka de objektiva brottsrekvisiten. Vid prövningen härav är att märka, att skada, såsom nyss erinrats, kan föreligga även om ej slutlig förlust inträtt. Uppsåtet behöver därför ej vara riktat på att tillfoga den skadelidande en slutlig förlust. I själva verket torde det, såsom framhållits i allmänna motiveringen (s. 49), vara mycket vanligt, i synnerhet vid större bedrägerier, att gärningsmannens uppsåt icke ens eventuellt omfattar sådant resultat. Gärningsmannen hoppas nämligen ofta, att den ifrågavarande affären till slut skall visa sig vinstgivande, och han skulle i många fall säkerligen icke hava inlåtit sig på affären, om han vetat att den skulle leda till förlust. Vad han velat göra är i sådana fall icke att slutgiltigt beröva den vilseledde hans egendom utan att skaffa sig en vinstchans genom att utsätta den vilseledde för annan och större risk än de lämnade uppgifterna giva vid handen. Det är emellertid tydligt, att jämväl ett sådant förfarande bör drabbas av bedrägeristraff.
Beträffande straffets storlek har i förslaget tillämpats liknande tredelning som vid t. ex. stöld. I förevarande paragraf behandlas sålunda bedrägeri av normal svårhetsgrad. Straffsatsen har liksom för medelsvår stöld och Oredlighet mot borgenärer bestämts till straffarbete i högst två år eller fängelse. I förhållande till gällande rätt, som för normalfall av bedrägeri stadgar fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år, innebär förslaget
