en vinstgivande affär genom att förleda en annan att avstå därifrån. Det erforderliga sambandet mellan vinning och skada torde däremot föreligga exempelvis i det fall, att en gäldenär genom vilseledande förmår borgenären att försumma att avbryta preskriptionstid med påföljd att fordringen blir preskriberad.
Den förmögenhetsöverföring som fordras för att bedrägeri skall vara för handen behöver icke innebära överförande av äganderätt. Det är tillräckligt, att ena parten på den andras bekostnad förskaffar sig en prestation av ekonomiskt värde. Det kan sålunda vara bedrägeri, om någon narrar sig till att få utan vederlag begagna ett föremål ehuru omständigheterna äro sådana att vederlag rätteligen bort utgå.
Förslagets uttryck att den vilseleddes förfogande skall innebära vinning och skada anger, att frågan huruvida sådant förmögenhetsresultat är för handen skall bedömas med utgångspunkt från förhållandena vid tiden för förfogandet. Frågan om bedrägeriansvar skall sålunda kunna avgöras utan att man behöver avvakta, huruvida en genom svikligt förledande åvägabragt affärstransaktion till sist måhända trots allt skall låta sig avveckla utan förlust. Givet är dock, att om befogade sådana förhoppningar finnas, förhandenvaro av skada icke får antagas, med mindre det är påtagligt att förmögenhetsskada uppstått, låt vara måhända av övergående slag. Om, för att taga ett exempel, en person svikligen förletts att köpa vissa börsnoterade värdepapper, torde i regel den omständigheten att börsvärdet var avsevärt lägre än köpeskillingen utgöra tillräckligt belägg för att transaktionen inneburit skada, oavsett huruvida sedermera värdepapperen stigit i kurs. Detsamma är naturligtvis förhållandet, om väl börsvärdet vid tiden för transaktionen överensstämt med köpeskillingen men kursen sedermera fallit emedan ett av gärningsmannen uppsåtligen dolt sakförhållande kommit i dagen. Består den vilseleddes förfogande i beviljande av kredit, kan skadan vara påtaglig redan i och med kreditens beviljande, nämligen om det är tydligt att en sådan kredit med hänsyn till bristande kreditvärdighet icke skulle hava lämnats eller i allt fall skulle hava betingat större räntegottgörelse, om lånesökanden givit sanningsenliga uppgifter angående sin ekonomi. På liknande sätt är den, som vid tecknande av försäkring ger oriktiga uppgifter angående risken och därigenom skaffar sig försäkring enligt lägre tariff än den som rätteligen skolat tillämpas eller skaffar sig försäkring som rätteligen ej skolat beviljas, att anse såsom bedragare utan avseende på om sedermera försäkringstiden går till ända utan att försäkringsfall inträffar.
Med utgångspunkt från denna uppfattning av skaderekvisitet vid bedrägeribrottet har det synts överflödigt att behålla bestämmelsen i SL 22: 2 p. 1, att såsom bedrägeri skall anses om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för brand- eller sjöskada eller annat. Det torde icke heller vara erforderligt att, såsom exempelvis är fallet i Danmark och Norge, upplaga en särskild straffbestämmelse för kreditbedrägeri. Bestämmelsen i SL 22: 2 p. 2, att såsom bedrägeri skall anses om man sätter ut pant som veterligen är falsk, har likaledes ansetts kunna undvaras. Icke heller har det
