i 20: 6 mot stöld svarande brott som icke innebära förmögenhetsöverföring sammanförts under beteckningen egenmäktigt förfarande, hava i förevarande paragraf mot bedrägeri svarande fall, som icke innebära förmögenhetsöverföring men likväl ansetts böra straffbeläggas, sammanförts under beteckningen oredligt förfarande. För straffbarhet förutsättes, liksom vid bedrägeri, att gärningsmannen medelst vilseledande bestämmer någon till en disposition, antingen en handling eller en underlåtenhet. I motsats till vad som fordras för bedrägeriansvar förutsättes icke att dispositionen innebär förmögenhetsöverföring men däremot antingen att gärningsmannen skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är eller ock att vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles.
Såsom oredligt förfarande betecknas alltså i förslaget till en början sådana fall i vilka en genom vilseledande framkallad disposition innebär skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är men ej tillika någon däremot svarande vinning för gärningsmannen. Någon narrar genom oriktig uppgift annan t. ex. att företaga en järnvägsresa för att erhålla en plats som i själva verket icke var ledig, att köpa begravningskrans åt någon som icke var avliden eller göra annat meningslöst inköp, att avstå från en förmånlig affär varom han redan erhållit bindande anbud o. s. v. I likhet med vad som gäller vid bedrägeri kan även vid oredligt förfarande den vilseleddes disposition vara antingen en rättshandling eller en faktisk handling. Den i doktrinen anvisade möjligheten att betrakta förledande till skadebringande faktiska handlingar såsom skadegörelse i medelbart gärningsmannaskap synes vara en nödfallsutväg, vars anlitande blir onödigt genom förslaget. Det bör sålunda anses som oredligt förfarande att narra någon att kasta sin klocka i sjön eller göra om ett konstverk så att dess konstnärliga värde går till spillo eller göra dyrbara tillredelser för en festlighet som ej kan äga rum. Lämpligheten att i detta hänseende likställa rättshandlingar och faktiska handlingar framgår bäst därav, att gärningsmannens uppsåt ofta kan förverkligas lika väl genom en faktisk handling som genom en rättshandling. För den som med uppsåt att skada annan förleder honom till en onödig resa är det av ringa eller ingen betydelse, om den vilseledde lider skadan genom att köpa biljett eller genom att förbruka bensin till egen bil eller helt enkelt genom tidsspillan. Vad gärningsmannen ytterst åsyftar kan ofta vara att skörda vinning men i så fall en vinning som icke svarar mot den vilseleddes skada. Gärningsmannen erhåller måhända ekonomisk gottgörelse för sitt förledande av någon som har intresse av att den vilseledde lider skada. Den vinning som erhålles genom sådan gottgörelse utgör icke, lika litet som den fördel någon utomstående kan hava av den vilseleddes disposition, exempelvis järnvägen av att han köper biljett för den onödiga resan, sådan mot skadan svarande vinning som förutsättes för bedrägeriansvar. De nu berörda fallen äro uppenbarligen straffvärda men synas dock höra till en annan och mindre farlig brottstyp än bedrägeri. Kommittén har därför hänfört dem till oredligt förfarande.
