Ett behov av en straffbestämmelse till komplettering av stadgandena om bedrägeri gör sig vidare gällande på grund av det vid bedrägeri uppställda kravet att den vilseleddes gärning skall innebära och ej blott orsaka skada. I förevarande paragraf kräves, i motsats till vad som enligt 1 § gäller beträffande bedrägeri men i likhet med vad som enligt 22: 5 i förslaget gäller beträffande trolöshet mot huvudman, blott att den brottslige genom sin handling skadar målsäganden, d. v. s. att handlingen omedelbart eller medelbart medför skada. Om någon genom oriktiga uppgifter förleder en annan att inlåta sig på en äventyrlig affär som slutligen leder till förlust, är alltså förevarande paragraf tillämplig.
Utöver sådana fall i vilka den vilseleddes förfogande innebär eller medför skada omfattar den föreslagna bestämmelsen om oredligt förfarande varje vilseledande i utövning av yrke eller näring angående beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles. Svårigheten att påvisa förhandenvaro av skada har nämligen visat sig vara ett hinder för att medelst bedrägeribestämmelserna på ett verksamt sätt beivra oredlighet i handel. Bestämmelsen i SL 22: 13 om straff för föryttring av ont för gott, mängt för omängt eller det varuti man vet fel vara har föga använts till fyllande av denna brist, säkerligen till stor del på grund av bestämmelsens dunkla innebörd. Behovet av straffskydd i detta hänseende har emellertid vid skilda tillfällen påpekats. Sålunda avgavs år 1921 ett förslag till livsmedelslag, vari bland annat stadgades straff för den som saluhåller, till allmänheten försäljer eller eljest mot vederlag till allmänheten utlämnar livsmedel under omständigheter ägnade att vilseleda köpare eller mottagare om varans beskaffenhet, myckenhet eller ursprung. Förslaget ledde dock icke till någon lagstiftningsåtgärd. För särskilda fall hava straffbestämmelser tillkommit. Sålunda stadgas i 9 § lagen den 14 juni 1928 angående handel med utsädesvaror straff för säljare av sådan vara som lämnar oriktig uppgift om renhetsgrad, ogräshalt, grobarhet eller dylikt. Vidare straffas enligt 1 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens den som i utövning av näringsverksamhet i uppenbar strid mot god affärssed angående verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Straff enligt sistnämnda lag är emellertid stadgat för att skydda konkurrenter snarare än medkontrahent, något som har betydelse bland annat så till vida som den senare ej torde vara målsägande vid brott enligt lagen. Vidare gäller det nyss citerade straffbudet allenast oriktig uppgift i meddelande avsett för ett större antal personer. På grund härav har det funnits otillämpligt i ett rättsfall (NJA 1938«s. 193), vari en försäljare av separatorer av visst fabrikat åtalats för det han skaffat ett flertal köpare genom att bibringa dem var för sig den uppfattningen att maskinerna vore av annat fabrikat. Bedrägeriansvar kunde ej ådömas, då det ej visats att köparna lidit förlust därigenom att de erhållit separatorer av annat märke än det av dem avsedda.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen omfattar bland annat
