mot illojal konkurrens dryftades frågan om tryckfrihetsförordningens förhållande till straffbestämmelser i andra lagar, varvid bland andra lagrådets ledamöter i huvudsak anslöto sig till den i 1912 års tryckfrihetsbetänkande framställda åsikten. I rättspraxis har ock den, som gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande genom falsk uppgift i annons eller eljest i tryckt skrift, fällts till ansvar för bedrägeri enligt allmänna strafflagen (NJA 1900 s. 528 och 1905 s. 364). Det förtjänar vidare i detta sammanhang att erinras, att genom ändring den 16 maj 1930 i 12 § lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken införts en uttrycklig straffbestämmelse för det fall att någon i utövning av näringsverksamhet för kännetecknande av sina varor obehörigen i annons, cirkulär, prospekt, priskurant, bruksanvisning eller annan affärshandling brukar annans namn eller firma eller namnet på annans fasta egendom eller varumärke som han vet vara för annans räkning registrerat. Även denna bestämmelse har ansetts tillämplig oberoende av tryckfrihetsförordningen.
Helt naturligt äro personer som söka lån mot ockerränta i regel föga kreditvärdiga. Då de ej kunna åstadkomma sådan säkerhet som brukas inom det lojala affärslivet, förmår ockraren dem understundom att till honom överlämna ett påtryckningsmedel av annan art. Det förekommer sålunda, att en ockrare mottager falsk revers med full insikt om dess bristande äkthet för att kunna utnyttja handlingens falskhet såsom påtryckningsmedel mot låntagaren-förfalskaren. Förfaringssättet har givit upphov till ordstävet, att falska växlar äro de säkraste. En liknande metod är, att långivaren förmår låntagaren att underskriva en förbindelse enligt vilken den lånfångna summan mottagits för visst ändamål under redovisningsskyldighet, varefter han kan hota att ange låntagaren för förskingring eller trolöshet mot huvudman om likvid uteblir. Med drastisk humor har en sådan handling benämnts Långholmskvitto. Såsom utpressning eller försök därtill kunna dessa och liknande förfaringssätt icke åtkommas, med mindre långivaren gjort bruk av handlingen och han dessutom därigenom gjort eller sökt göra en vinning utöver vad gäldenären var skyldig att betala. Ockerbestämmelsen skulle däremot säkerligen kunna tillämpas i de flesta fall av denna
typ, såvida ej bevissvårigheter mötte. Det visar sig emellertid i allmänhet svårt att åstadkomma erforderlig bevisning om att straffbart ocker övats. Vid sådant förhållande har kommittén funnit det ändamålsenligt att såsom ett särskilt brott straffbelägga själva mottagandet av handling av ifrågavarande slag att användas såsom påtryckningsmedel vid krav. Bevissvårigheter möta naturligtvis mången gång även då tillämpning av denna ansvarsbestämmelse ifrågasättes, emedan det kan vara svårt att leda i bevis att fordringsägaren mottagit handlingen med uppsåt att använda den såsom påtryckningsmedel. I vissa fall framgår det emellertid tämligen tydligt av omständigheterna, att fordringsägaren har sådant uppsåt, såsom då han driver
omfattande lånerörelse och i sin portfölj har påfallande stort antal falska
