handlingar. Tillvaron av ansvarsbestämmelsen torde i allt fall utgöra ett riskmoment. som kan förväntas utöva viss avhållande verkan. Brottet har erhållit beteckningen ockerpantning, som vill torde återge den reella innebörden av det straffbelagda förfarandet.
Jämväl i Norge torde, efter vad kommittén under sitt samarbete med den norska straffelovkomiteen erfarit, en bestämmelse av ungefärligen denna innebörd komma att föreslås.
I lagrummet straffbelägges mottagande av handling som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig ävensom mottagande av check utan täckning. allt med uppsåt att utnyttja oriktigheten eller bristen såsom påtryckningsmedel vid indrivning av fordran. Några exempel på hithörande handlingar hava redan givits. Såsom ytterligare exempel på handling, som upprättats för skens skull och mottagits för att tjäna såsom påtryckningsmedel, må nämnas skuldebrev, vilket utställts att lyda på högre belopp än lånet och tjänar till att bereda långivaren möjlighet att hota med att överlåta skuldebrevet till godtroende tredje man. Däremot höra icke hit handlingar vilka uteslutande skola tjäna som bevismedel. Det är sålunda icke ockerpantning om en köpare som funnit det köpta behäftat med fel, för att lättare kunna utfå skadestånd, skaffar sig en skriftlig garanti, vari säljaren förklarar det sålda vara felfritt.
Straffet har ansetts böra kunna uppgå till samma maximum som vid ocker när det icke är grovt, alltså till straffarbete i två år. I lindrigare fall kunna böter eller fängelse ådömas.
Av sakens natur torde följa, att om en person som gjort sig skyldig till brott enligt förevarande paragraf använder handlingen såsom påtryckningsmedel under sådana förhållanden att han gör sig förfallen till ansvar för utpressning eller försök därtill, icke även denna paragraf skal] tillämpas. Däremot äro naturligtvis ockerparagrafen och förevarande paragraf tillämpliga samtidigt.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits (s. 37–41), förläggas genom förslaget alla förmögenhetsbrott under allmänt åtal med allenast två undantag, avseende dels att brott mot närstående åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse eller då överåklagaren finner det påkallat ur allmän synpunkt, dels ock att allmänt åtal av vissa lindrigare förmögenhetsbrott tillåtes först efter sådan lämplighetsprövning från överåklagarens sida.
Beträffande åtalsbegränsningen för brott mot närstående, vilken omfattar samtliga i detta kapitel upptagna brott utom grovt bedrägeri, hänvisas till vad som anförts i motiveringen till 20: 10 i förslaget. Grunden för begränsningen av åtalsrätten är, såsom närmare utvecklats i allmänna motiveringen (s. 39), att där brott förövats mot någon inom viss krets av anhöriga, målsäganden kan hava ett befogat intresse av att brottet icke blir åtalat. I 20: 10, 21: 11 och 22: 10 i förslaget stadgas därför,
att om brott som där avses förövats mot någon av de ifrågavarande anhöriga,
