allmän åklagare må väcka åtal allenast om brottet av målsägande angives till åtal eller överåklagare finner åtal mot den brottslige vara ur allmän synpunkt påkallat. Denna regel äger tillämpning beträffande häleri och gärning som är straffbelagd i andra stycket av 2l:6, därest brottet förövats mot viss person, vilken alltså är att betrakta som målsägande, och sådant förhållande som nyss berörts råder mellan gärningsmannen och målsäganden. I 20: 10 har emellertid vidare givits ett stadgande, enligt vilket rätten att åtala häleri eller det motsvarande oaktsamhetsbrottet på enahanda sätt begränsats för det fall att förövaren av förbrottet och målsäganden äro på angivet sätt anhöriga till varandra. Att förmånen av åtalsbegränsning därigenom kan komma hälare till godo, ehuru han ej står i något skyldskaps- eller liknande förhållande till målsäganden, har ansetts motiverat med hänsyn till att det vid ett åtal mot hälaren i regel ej kan undvikas att förbrottet utredes.
Undantagsregeln att allmänt åtal må ske allenast då överåklagare finner det påkallat avser av brotten i detta kapitel det i 7 § upptagna, oredligt förfarande. Beträffande de där avsedda handlingarna, vilka i viss utsträckning straffbelagts oavsett om de medföra någon skada eller ej, har åt överåklagaren anförtrotts en lämplighetsprövning i vad mån åtal är av allmänna hänsyn påkallat i fall då åtal ej väckes av målsägande. Enligt SL 22: 21 är viss oredlighet som eljest skulle vara målsägandebrott förlagd under allmänt åtal, där fråga är om föryttring av livsmedel. Förslaget upptager icke någon motsvarande bestämmelse. Angivelse för oredligt förfarande i handel torde kunna förväntas ganska ofta bliva gjord av konkurrenter. Då frågan huruvida en sådan angivelse bör föranleda allmänt åtal vanligen är av grannlaga beskaffenhet, har dess avgörande i förslaget anförtrotts överåklagaren. Konkurrenterna äro enligt förslaget icke målsägande och kunna alltså icke själva anställa åtal.
22 KAP.
Förslagets 22 kap. svarar närmast mot senare delen av SL 22 kap. Stadgandet i SL 22: 11 om förskingring har sin motsvarighet här. Detsamma gäller SL 22: 12 första stycket, olovligt brukande utan besittningstagande, flertalet av de i SL 22: 13 första stycket omtalade brotten ävensom det i andra stycket nämnda brottet tvesalu, bestämmelserna om trolöshet mot huvudman i SL 22: 14, vars sista stycke dock flyttats till Övergångsbestämmelserna, vidare vad i SL 22: 19 stadgas om brott beträffande
hittegods samt bestämmelserna om bodräkt i SL 22: 20 såvitt angår vissa arter av förskingring. I förslaget finnas emellertid åtskilliga nyheter, som sakna motsvarigheter i gällande rätt.
I enlighet med den av kommittén valda indelningen av förmögenhetsbrotten (se s. 55 f.) omfattar detta kapitel brott, som innebära förtroendemissbruk eller annat missbruk av egen maktsfär. Brotten hava avseende på särskilda i kapitlet angivna rättsförhållanden och skilja sig därigenom
