förskingring i den formen, att legal skyldighet stadgats att så förvara penningar eller värdepapper som innehavas för annans räkning, att de ej sammanblandas med vad som tillhör innehavaren eller en tredje man (8 kap. 7 § förmynderskapslagen, 2 kap. 14 § boutredningslagen). I rättspraxis har framträtt en tydlig tendens att, under åberopande av omständigheterna i det särskilda fallet, antaga skyldighet att hålla penningar och andra fungibla saker avskilda i vidare omfattning, än som följer av uttrycklig lag eller avtalsbestämmelse. Med en sådan utveckling är det fara värt att skyldigheten att avskilja endast blir en fiktion för att tillgodose behovet av förskingringsskydd i det rättsförhållande varom fråga är. Men även om man genomför en långt gående utvidgning av denna skyldighet, återstår likväl ett stort och i praktiken synnerligen viktigt område av redovisningsskyldighet, där generell förpliktelse att hålla de främmande medlen avskilda icke kan antagas och behovet av straffskydd ändock kvarstår. I senare rättspraxis har s. k. penningförskingring, som faller utanför gränsen för egentlig förskingring och förövas inom ett sysslomannaförhållande, i viss utsträckning bestraffats såsom trolöshet mot huvudman (NJA 1915 s. 480, 1935 s. 230 och 1938 s. 286). Men denna lösning framstår av två skäl såsom en nödfallsutväg. Penningförskingring och egentlig förskingring representera kriminalpolitiskt fullt likartad brottslighet och övergå kontinuerligt i varandra; och behovet av straffskydd mot penningförskingring är icke begränsat till området för sysslomannaskap och annan sådan särskild förtroendeställning.
Genom fordran på att objektet skall vara i gärningsmannens besittning har från förskingring uteslutits tillägnande av sak utom besittning. Några större praktiska olägenheter torde ej hava uppkommit därav, ehuru det i gällande rätt framstår såsom ovisst om tillägnande av fynd eller hittegods vartill ägaren är okänd skall bestraffas enligt SL 22: 11 eller SL 22: 19 eller
vara straffritt. Då förskingringsobjektet utan åtskillnad omfattar främmande sak i gärningsmannens besittning. har emellertid under förskingring inrymts mycket artskilda förfaranden, i det att med typisk förskingring av gods som anförtrotts gärningsmannen för att besittas för annans räkning likställts tillägnande av sådant som gärningsmannen reellt sett besitter för egen räkning. så att egendomen, om rättsförhållandet utvecklar sig normalt, slutligen skall behållas av honom.
Olägenheten härav har i synnerhet framträtt i de talrikt förekommande fall, då ansvar för förskingring ådömts på grund av obehörigt förfogande över egendom, som gärningsmannen köpt på avbetalning eller eljest under äganderättsförbehåll för säljaren. Den särställning som denna art av förskingring intager i jämförelse med den typiska förskingringen har redan tidigare varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. Beträffande förskingring av gods, som gärningsmannen fått i besittning på grund av avtal enligt vilket äganderätten skall övergå på honom sedan för godset betingad betalning blivit helt eller delvis erlagd, begränsades nämligen genom lagen den 11 maj 1934 åtalsrätten på det sätt att brottet endast må åtalas av målsägande, under det att annan förskingring ligger under allmänt åtal. Denna
