lösning, som innebär ett avsteg från moderna principer rörande åtalsrätten, var redan vid lagens tillkomst omstridd; lagen avstyrktes också av lagutskottet. Det är tydligt att mellan förskingring av annans anförtrodda egendom och av egendom, som i realiteten innehaves för egen räkning, föreligger en djupgående kriminalpolitisk skillnad, vilken icke kan tillgodoses endast genom åtalsbestämmelser utan kräver beaktande redan vid de materiella rättsreglernas utformning.
Handlingen vid förskingring är i typiska fall ett tillägnande av den innehavda främmande saken. Beskrivningen i SL 22: 11 öppnar emellertid möjlighet att inbegripa även handlingar utan vinningskaraktär. Någon anledning att begagna sig därav till att såsom förskingring bestraffa vanlig skadegörelse av sak i gärningsmalmens besittning finnes visserligen icke. Men blotta frånhändandet av saken utan att något tillgodogörande sker, såsom då en krigsman vid rymning bortkastar de av honom innehavda kronopersedlarna, ingår efter orden under "förskingra" och har i praxis bedömts såsom förskingring av kronans egendom enligt strafflagen för krigsmakten 101 §. Kriminalpolitiskt sett är emellertid en sådan gärning av väsentligt annan karaktär än den lukrativa förskingringen och står närmare skadegörelse.
Vissa förskingringshandlingar äro privilegierade därigenom att de inbegripas under de i SL 22: 13 givna straffbestämmelserna angående den som nekar till pantsatt, lånt, legt eller inlagt gods eller vad eljest det är som hörer annan till och man i besittning haver samt angående den som säljer tvem ett. I den mån nekandet innebär ett fullbordat tillägnande kan en ovillkorlig privilegiering i den betydande grad, som framträder både i förhållandet mellan straffsatsen i 13 § (maximum fängelse) och i 11 § (maximum straffarbete i fyra år) och uti åtalsrättens begränsning till målsäganden i 13 §, icke anses kriminalpolitiskt motiverad.
En förskingring måste slutligen enligt gällande rätt hava lett till förmögenhetsskada för ägaren av den förskingrade egendomen. Brottsligheten uteslutes alltså, om någon tillägnar sig annans sak men tillgodoför ägaren vederlag till fulla värdet. Om denna princip råder enighet, men dess tillämpning har givit anledning till skiljaktiga meningar angående den tidpunkt, då vederlaget måste presteras. En uttrycklig bestämmelse härom förekommer i fråga om förskingring av ämbetsman i SL 25: 11 av innehåll, att ämbetsman, som gitter det förskingrade genast ersätta eller sådan säkerhet därför ställa att någon skada av tillgreppet ej komma kan, allenast dömes till avsättning och ej tillika till allmänt straff. I viss analogi härmed har vid vanlig förskingring, åtminstone såvitt angår penningar eller eljest fungibla saker, under ett tidigare skede av strafflagens giltighet den uppfattningen varit rådande, att förskingring icke föreligger, om blott den som obehörigen förfogat över de främmande medlen är i stånd att vid anfordran återbetala beloppet. Såsom berörts i allmänna motiveringen (s. 46) hävdades denna uppfattning ännu så sent som år 1922 i ett utlåtande av justitiekanslern under åberopande av bland annat rättsfall i NJA 1916 s. 318 (k. prop. 1923:
