nyttjanderättshavare tager grus eller avverkar skog vartill han icke är berättigad eller på fastigheten tillgriper andra naturalster, blir enligt förslaget gärningen att hänföra till stöld och icke till förskingring. På samma sätt bedömes med ännu större skäl den som på fastigheten allenast har rätt till jakt eller fiske, därest han i andra avseenden förövar tillgrepp därstädes; för överskridande av jakt- eller fiskerätten gälla speciella straffbestämmelser. Kriminalpsykologiskt sett äga sådana tillgrepp som förövas av de nu nämnda
innehavarna av partiella nyttjanderätter större likhet med stöld än med förskingring. Då de hänföras till stöldområdet, blir resultatet att de i stor utsträckning komma att bedömas såsom snatteri, och tillgreppen erhålla på detta sätt ett för dem väl avpassat straff.
Den brottsliga handlingen vid förskingring har i förslaget givits den allmänna beskrivningen att gärningsmannen åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet att utgiva eller redovisa för den mottagna egendomen. Straffsanktionen inriktas icke på ett fullgörande av den ifrågavarande skyldigheten i och för sig, vilket bland annat skulle göra förskingringsbrottets fullbordan beroende av den tidpunkt, då utgivande eller redovisning skall uppfyllas. Såsom tidigare utvecklats i den allmänna motiveringen (s. 47 f.), bör straffet inriktas på att förebygga varje i tiden dessförinnan företagen åtgärd, varigenom den berättigades utsikter till redovisning försämras på ett sätt som vid denna tid kan uppskattas såsom en skada för hans förmögenhet.
På grund därav kommer enligt förslaget liksom enligt gällande rätt förskingring av individuell sak eller avskilda penningar att vara fullbordad, då besittaren tillägnar sig egendomen utan vederlag för den berättigade. Tillägnandet, som i nyare strafflagar och även i Thyréns utkast (III 1 §) användes för att beteckna förskingringshandlingen på ifrågavarande område, har därför upptagits i brottsbeskrivningen såsom en särskilt betydelsefull handlingstyp inom förslagets utvidgade handlingsbeskrivning. Vad kommittén innefattar under tillägnande har närmare angivits i motiven till stöldbeskrivningen (se 20: 1). I motsats till vad som gäller vid stöld erhåller emellertid vid förskingring tillägnandet icke någon för brottstypen begränsande betydelse; det utgör endast ett huvudfall varigenom egendomens mottagare kan åsidosätta vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet att utgiva egendomen. Vissa gränsfall till tillägnande, om vilka tidigare rått tvekan huruvida de kunna hänföras till förskingring, komma enligt förslaget att otvivelaktigt inbegripas under brottet. Såsom exempel kan nämnas sådant nekande till anförtrott gods som särskilt beskrives i SL 22: 13 och som enligt Thyréns utkast straffbelägges allenast i den mån det utgör tillägnande (III s. 118). Enligt förslaget kan dylikt nekande, såvida det innebär skada för den berättigade, i hela sin vidd bedömas såsom förskingring, och till brottet kunna även hänföras angränsande handlingar, t. ex. om den förpliktade undandrager sig att utgiva egendomen eller hindrar den berättigade från att komma i förbindelse med honom. Även blotta frånhändandet av anförtrodd egendom, t. ex. genom att bortkasta densamma, vilket
