Sida:SOU 1940 20.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
176
Förskingring.
22: 1

hittills ansetts såsom förskingring enligt SL 22: 11, ingår under förslagets handlingsbeskrivning men uteslutes från förskingring på grund av frånvaro av vinning för gärningsmannen; enligt förslaget bedömes frånhändandet såsom olovligt förfogande enligt 22: 4.

Det senare ledet i handlingsbeskrivningen, vilket avser att gärningsmannen åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet att redovisa för mottagen egendom, har sin främsta betydelse för penningförskingring, d. v. s. sådana utanför förskingring i äldre mening fallande situationer då penningar eller andra fungibla tillgångar mottagits under redovisningsskyldighet. Men samma handlingstyp får även betydelse, då det ursprungliga rättsförhållandet avsett skyldighet att utgiva individuell. sak eller avskilda penningar men senare övergått i redovisningsskyldighet, t. ex. om innehavaren uppburit köpeskilling eller försäkringsbelopp för en anförtrodd sak eller om han förfogat över en sak eller sammanblandat penningar, som det ålegat honom att hålla avskilda, med sina egna i samband med att den berättigade erhållit säker vederlagsfordran. Förskingring i förslagets mening får alltså icke uppfattas såsom bestående av två alternativa handlingstyper vilka uppställts vid sidan av varandra i anslutning till förskingringsobjektens båda huvudtyper. Fastmer innebär förskingringsbrottets utvidgning till att omfatta även redovisningssituationer ett längre gående straffskydd även i förhållande till de vid förskingring i äldre mening avsedda objekten.

De handlingar varigenom någon åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra redovisningsskyldighet äro juridiskt sett icke hänförliga till bestämda förmögenhetsobjekt i den redovisningsskyldiges besittning, ehuru de anförtrodda penningarna reellt sett utgöra ett främmande värde i hans hand vilket han icke vid någon tidpunkt äger sätta i fara. Såsom förskingringshandlingar kunna till en början ifrågakomma vissa motsvarigheter till de förut nämnda handlingar, som rikta sig mot rätten att utbekomma viss sak. Om den redovisningsskyldige nekar till att han mottagit anförtrodda penningar eller undandrager sig redovisning eller förbindelse med den berättigade kan sålunda detta innefatta förskingring. Ett sätt att undandraga sig redovisning kan vara att i en redovisningsräkning utelämna inkasserade belopp eller upptaga fingerade motfordringar.

De viktigaste handlingar varigenom den redovisningsskyldige åsidosätter vad han har att iakttaga utgöras emellertid av sådana förfoganden över egen förmögenhet vilka återverka på värdet av redovisningsrätten. Till skillnad från skyldighet att återgälda penningar som bekommits såsom lån eller eljest såsom kredit får redovisningsskyldighet anses medföra åliggande att kontinuerligt handhava den anförtrodda egendomen såsom ett främmande värde och att icke vid någon tidpunkt under rättsförhållandets bestånd sätta den berättigades rätt i fara. Även en redovisningsskyldighet, som bestämts på det sätt att redovisningen skall äga rum vid viss tid eller med vissa mellantider, kan när som helst aktualiseras, t. ex. genom återkallelse av uppdrag eller anställande av revision, och innebär därför åliggande att till varje tid