enligt kommitténs mening en onödigt hård brottsstämpel och är ägnat att i det allmänna medvetandet utsudda intrycket av den verkligt allvarliga karaktär brottet i andra fall äger. I förslaget upptagas därför de lindrigare fallen av förskingring till särskild behandling under beteckningen undandräkt. Denna beteckning, som är nybildad, torde osökt föra tanken i rätt riktning; en liknande ordbildning är den redan brukade brottsbenämningen bodräkt.
I överensstämmelse med vad som föreslås beträffande snatteri föreligger enligt förslaget undandräkt, då brottet med hänsyn till det förskingrades värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Värdegränsen är enligt förslaget varken vid snatteri eller vid undandräkt absolut bestämd utan får fastställas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. På grund av brottets natur kan värdegränsen variera mera vid undandräkt än vid snatteri. Även om värdet uppgår till så stort belopp som några hundra kronor, kan brottet under vissa omständigheter böra betecknas som undandräkt.
Bland övriga beaktansvärda omständigheter märkes här, i motsats till vad händelsen är beträffande snatteri, särskilt trolöshetsmomentet. Har stort förtroende visats och missbrukats, kan detta vara en försvårande omständighet, därest gärningsmannen intagit allmän eller enskild förtroendeställning. Har han åter innehaft en underordnad post, som icke bort förenas med självständigt ansvar utan fastmera förknippas med fortlöpande kontroll, blir brist i kontrollen att beakta som en förmildrande omständighet. Sådana fall vilka vid stöld privilegierats såsom bodräkt kunna vid förskingring stundom vara att bedöma såsom undandräkt. Vanligen blir dock, såsom i motiveringen till 20: 3 framhållits, bestämmelsen om olovligt förfogande tillämplig i dylika fall.
Straffet för undandräkt föreslås till böter eller fängelse. Då böter nämnas först och alltså framstå såsom normalstraffet, är straffsatsen något lindrigare än vid snatteri, där de båda straffarterna upptagas i motsatt ordning.
Beträffande mera kvalificerade förskingringsfall upptager SL 22: 11 ej annat särskilt stadgande än att det för normala fall till högst straffarbete i två år bestämda straffet vid synnerligen försvårande omständigheter må höjas till fyra års straffarbete. Förskingrare som är underkastad ämbetsmannaansvar skall emellertid straffas enligt SL 25: li, som upptaget straffarbete från och med sex månader till och med fyra år och blott vid synnerligen mildrande omständigheter medger ådömande av fängelse. Har ämbetsmannen därjämte sökt dölja sitt tillgrepp genom falska räkenskaper eller böcker eller eljest brukat oriktiga verifikationer eller andra oriktiga bevismedel till bristens döljande, blir straffet jämlikt SI. 25: 12 straffarbete från och med ett till och med sex år; straffarbetstiden kan dock under synnerligen mildrande omständigheter nedsättas till sex månader.
Thyrén (III 1 § andra stycket) föreslår strängare straff för förskingring
