av dels sådant som man på grund av yrke eller enskild tjänst fått sig anförtrott, dels ock gods som annan insatt i förskingrarens vård under lås, försegling eller dylikt stängsel.
Kommittén har, liksom vid stöld och bedrägeri, även vid förskingring uttagit de fall, som med hänsyn till omständigheterna vid brottet äro att anse som grova, till strängare behandling under särskild benämning, grov förskingring. Till ledning för bedömandet huruvida brottet är att anse som grovt anföras även beträffande förskingring flera exempel på omständigheter, som ofta kunna men icke nödvändigtvis måste göra brottet grovt. Exemplen äro i stor utsträckning desamma som vid stöld och bedrägeri, varför kommittén kan hänvisa till vad som anförts beträffande 20: 4 och 21: 3 i förslaget. Angående de skäl som föranlett kommittén att även här uttaga grova fall till särskild behandling må anföras följande.
De grova förskingringarna hava på grund av den ekonomiska utvecklingens förlopp under senare årtionden blivit ett alltmer beaktansvärt samhälleligt problem. Visserligen hava straffbestämmelserna tid efter annan skärpts, men straffen för grova förskingringar framstå dock alltjämt som lindriga i jämförelse med dem som i kvalificerade fall drabba tjuvar. Enligt kommitténs mening beror detta till väsentlig del på att förskingring principiellt betraktats som ett tillägnelsebrott, en uttunnad form av stöld, vari tillgreppsmomentet saknas. Det förefaller då naturligt att indela stöldbrottet i flera grovhetsgrader, främst efter tillgreppets växlande former, men bedöma förskingring efter en enda, i jämförelse med stöldbestämmelserna lindrig straffskala. Betraktas åter förskingring i enlighet med kommitténs förslag icke som ett tillägnelse- utan som ett trolöshetsbrott, så framträder däri ett hos stölden icke förefintligt moment, trolöshetsmomentet, som kräver beaktande vid gradering av brottets svårhetsgrad. I överensstämmelse härmed har kommittén som exempel på grov förskingring främst upptagit, att någon förskingrar vad han omhänderhar på grund av ansvarsfull tjänsteställning. Såvitt angår allmän tjänst, har detta moment redan enligt gällande rätt beaktats såtillvida, att förskingring i ämbete eller allmän tjänst bedömes som ett ämbetsbrott, vilket enligt SL 25 kap. medför såväl långvarigt frihetsstraff som särskilt ämbetsstraff. Enligt kommitténs förslag skall ämbetsmannaförskingring i stället medföra dels frihetsstraff enligt de allmänna förskingringsbestämmelserna och dels ämbetsansvar enligt SL 25: 16. Denna tankegång utvecklas närmare i motiven till förslaget beträffande 25 kap. En förutsättning för lämpligheten av denna ordning är tydligen, att tillräckligt strängt frihetsstraff kan utmätas inom ramen för de allmänna förskingringsbestämmelserna. Så blir enligt kommitténs förslag fallet, om förskingring i ämbete eller allmän tjänst regelmässigt bedömes som grov förskingring. Avgörande bör dock icke vara, om gärningsmannen är underkastad ämbetsmannaansvar enligt SL 25 kap. utan om hans ställning är av så självständig art, att den kan betecknas som en ansvarsfull tjänsteställning. Därför böra å ena sidan vissa mindre kvalificerade tjänster som äro förenade med ämbetsmannaansvar undantagas. men å andra sidan finnas
