att upptäcka. Däremot kan kommittén icke finna det av Thyrén omnämnda fallet att förskingringen avser sluten deposition vara något gott exempel på särskild farlighet. Ett visst avseende bör dock fästas vid besittningsförhållandets art. Så är det t. ex. vid en bankkassörs förskingring en försvårande omständighet, att pengarna rätteligen aldrig bort föras från banklokalen.
En förskingring kan slutligen vara att anse som grov på grund av att den avser betydande värde eller innebär synnerligen kännbar skada. Det överensstämmer säkert med allmän rättsuppfattning att utan vidare anse en förskingring grov, därest den avser hundratusentals kronor eller anförtrodda medel av vilka huvudmannen varit beroende för sitt uppehälle. Värdet bör vanligen tillmätas större betydelse vid förskingring än vid stöld, ty förskingraren kan på förhand överblicka hur mycket han kommer att tillägna sig, varemot tjuvens utbyte ofta är beroende på tillfälligheter vid brottets utförande.
Straffsatsen föreslås liksom för grov stöld och grovt bedrägeri till straffarbete i högst sex år. Skälen för denna straffsats hava berörts redan i den allmänna motiveringen (s. 70). Vad grov förskingring angår kan straffsatsen sägas utgöra en naturlig konsekvens av den hittillsvarande utvecklingen, som alltmer närmat straffen för vanlig förskingring och ämbetsmannaförskingring till varandra genom straffskärpning i förra och straffsänkning i senare fallet. En närmare redogörelse för denna utveckling lämnas i motiven till 25 kap.
Framhållas må slutligen, att brottets indelning i grader särskilt vid förskingring framträder som en fördel i preskriptionshänseende. Det är otvivelaktigt en förbättring i förhållande till gällande rätt, att brottspreskription inträder för ringa fall redan efter två år, för medelsvåra som nu efter fem år men för grova först efter tio år.
Under SL 22: 11 torde falla ej blott förskingring av anförtrott gods utan även olovligt tillägnande av egendom som icke blivit anförtrodd samt ej endast brott som innebära vinning utan även enbart skadegörande gärningar. I intetdera hänseendet äro dock förskingringsbrottets gränser enligt gällande rätt otvetydigt bestämda. Vad angår egendom som icke blivit anförtrodd, stadgas i SL 22: 19, förutom bötesansvar för underlåtenhet att lysa fynd eller hittegods, tillika straff med böter eller fängelse för den som förtiger fyndet eller hittegodset, då ägaren eller annan därtill berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagiver. Detta stadgande är ägnat att uppväcka tvivel, huruvida olovligt tillägnande av hittegods på annat sätt, t. ex. genom konsumtion eller föryttring, bör drabbas av det vida strängare förskingringsansvaret enligt SL 22: 11 eller huruvida tvärtom blott bötesansvar för underlåten lysning kan komma i fråga. Vidare finnas i SL 22: 13 vissa särbestämmelser, som snarare fördunkla än förklara det allmänna förskingringsbrottets gränser. Bland annat stadgas där straff för den som säljer, städjer eller leger tvem ett. Vad angår enbart skadegörande fall, t. ex. att
