en syssloman bränner upp omhänderhavda värdepapper eller en upphittare kastar hittegodset i sjön, kan man tveka mellan tillämpning av förskingringsbestämmelserna och stadgandet om skadegörelse i SL 19: 20. Fall
som icke innebära skada ligga däremot otvivelaktigt utanför det enligt SL 22: 11 straffbara området. Om någon av en vän till förvaring mottagit en tavla, på vilken vännen sätter stort värde men som depositarien anser vanprydande, gör denne sig därför icke förfallen till ansvar, om han egenmäktigt säljer tavlan men lämnar vännen köpeskillingen. Straffbestämmelserna i HB l2: 4 tillämpas nämligen icke längre, lika litet som de närbesläktade reglerna i HB 10: 6 och 11: 4. För ett visst fall, nämligen om den, vilken såsom pant eller till förvaring eller till försäljning i kommission emottagit eller i kommission inköpt fondpapper, utan laga rätt förfogar däröver för annans räkning än ägarens, finnes ansvar stadgat i 4 § lagen den lö maj 1919 med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper.
Thyrén (III s. 114) behandlar förskingring som ett vinningsbrott; skadegörande former lämnar han å sido. I hans förslag är förskingringsparagrafen (III 1 §) ett allmänt stadgande om olovligt tillägnande i vinningsavsikt, från vilket vissa arter av sådant tillägnande, såsom hittegodsdelikt (III 2 §) och stöld (III 3 §) uttagits till särbehandling. Frånsett hittegods gör Thyrén (III s. 119) ingen skillnad mellan anförtrodd egendom och egendom vartill besittningen uppkommit på annat sätt. I annat sammanhang upptager Thyrén (IV 7 och 8 §§) straff för ägares kränkning av pant- eller retentionsrätt samt för den som olovligen försäljer annans sak eller upplåter rätt till säkerhet däruti. Med sistnämnda lagbud, som äro av subsidiär natur, åsyftar Thyrén tvesalu och andra liknande fall.
Kommittén har vid utformningen av brottsbegreppet olovligt förfogande fullföljt i huvudsak följande tankegång. Det har ansetts lämpligt att meddela ett allmänt stadgande om straff för olovligt tillägnande i sådana fall, som ej äro reglerade i annat lagrum. I stället för att, efter mönstret av Thyréns förslag, placera det allmänna stadgandet först bland tillägnelsebrotten och låta det praktiskt betydelsefullaste fallet, nämligen stölden, framstå som undantag, har emellertid kommittén låtit bestämmelsen om olovligt förfogande inflyta sist såsom en uppsamlingsreserv för de icke förut behandlade fallen. Kommittén har vidare, i motsats till Thyrén, skilt mellan de fall, då gärningsmannen fått egendomen i besittning för annan med skyldighet att utgiva densamma och fråga sålunda är om anförtrodd egendom, samt sådana fall då besittningen uppkommit på annat sätt. Endast beträffande anförtrodd egendom använder kommittén beteckningen förskingring; olovligt tillägnande av hittegods eller av egendom som gärningsmannen fått i sin besittning genom misstag eller tillfällighet anses såsom olovligt förfogande. Stadgandet om olovligt förfogande kompletterar förskingringsbestämmelsen i ytterligare ett hänseende. Såsom olovligt förfogande betecknas nämligen ej blott olovliga tillägnanden utan även frånhändanden utan tillägnande, detta vare sig gärningen medför skada eller ej. Då förskingring i kommitténs liksom i Thyréns förslag är ett vinningsbrott och alltså blott omfattar fall som
