mot olovliga förfoganden (jfr Thyrén IV s. 163). Det i SL 22: 13 omnämnda förfarandet att städja eller lega tvem ett har alltså i förslaget lämnats straffritt.
Olovligt förfogande innebär i de flesta fall vinning för gärningsmannen genom att han tillägnar sig annans egendom eller tillgodogör sig värdet av egendom som visserligen tillhör honom själv men vartill säkerhetsrätt tillkommer annan. Emellertid förutsättes ej, att gärningen innebär vinning. Fall som endast såtillvida skilja sig från förskingring att gärningen ej innebär vinning bliva att bedöma såsom olovligt förfogande. Hit hänföres sålunda det fall att någon bortkastar anförtrodd egendom.
Såsom förut nämnts förutsättes emellertid ej heller att skada uppkommit för att en gärning skall vara att bedöma såsom olovligt förfogande. Den som mottagit annans sak till förvaring men säljer den blir således att döma för olovligt förfogande, fastän han är fullt beredd att redovisa för det sålda. Likaledes blir en hyresvärd som kvarhållit hyresgästens tillhörigheter till säkerhet för ogulden hyra eller annan retentionsrättshavare straffbar för olovligt förfogande, om han självrådigt gör sig betäckt för sin fordran genom att sälja det kvarhållna godset. Gärningsmannens självrådighet i dylika fall har synts böra medföra straff, liksom enligt 20: 6 egenmäktigt förfarande vilket brott ej heller förutsätter skada. För ägaren kan nämligen förfaringssättet vara synnerligen olägligt, även om icke någon ekonomisk skada uppstår. Under begreppet olovligt förfogande i förslaget komma också förfoganden som i gällande rätt äro straffbara enligt 1919 års lag om fondpapper. Kommittén föreslår, att straffbestämmelsen i 1919 års lag utbytes mot en hänvisning till förevarande lagrum. Under bestämmelserna i detta rymmes även det fall att någon som mottagit penningar med skyldighet att hålla dem avskilda, t. ex. förmyndare, sammanblandar dem med egna medel. Genom sammanblandningen går myndlingens äganderätt till spillo och förvandlas till en fordringsrätt, något som lagstiftaren velat undvika då det stadgats att förmyndaren skall vara skyldig att hålla myndlingens medel avskilda från sina egna. Att förmyndaren hela tiden är fullt solvent för beloppet kan fritaga honom från förskingringsansvar men ej från ansvar för olovligt förfogande. Sådant ansvar kan jämväl inträda, om förmyndaren, mot överförmyndarens förbud eller eljest mot bättre vetande, avhänder myndlingen viss egendom mot valuta i annan, t. ex. utbyter obligationer mot aktier i ett bolag vari förmyndaren är intresserad. Om förmyndaren misstagit sig om i vilka valutor han har rätt att placera myndlingens medel, går han emellertid fri från ansvar, även om misstaget var oursäktligt. Straffet för olovligt förfogande är böter eller fängelse eller, där brottet är grovt, straffarbete i högst två år. Det ligger i detta brottsbegrepps natur, att de därunder sammanfattade förfarandena äro ganska olikartade. De mera typiska fallen av olika slag torde emellertid alla vara av samma, ganska ringa straffvärdhet. Enskilda fall av olika typer kunna dock vara av vida grövre beskaffenhet och komma stöld eller förskingring ganska nära. För sådana fall är den särskilda straffarbetsskalan avsedd. Vad åter
