angår de allra lindrigaste fallen, torde åtalsbestämmelsen i förslagets 10 § komma att medföra, att de i stor utsträckning överhuvud ej bliva föremål för åtal.
Trolöshet mot huvudman såsom förmögenhetsbrott har i SL 22: 14 sammanförts med trolöshet av rättegångsfullmäktig. Detta senare brott beskrives så, att fullmäktigen i sak den honom betrodd är svikligen går huvudmannens vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande eller med råd eller skäl, eller eljest till huvudmannens skada främjar sin eller annans nytta. Såsom tillägg till denna beskrivning stadgas i lagbudet samma straff jämväl för syssloman som vid annat uppdrags utförande begår trolöshet mot huvudman. I anslutning till motsvarande äldre straffbestämmelser i HB 18 kap. har detta brott uppfattats såsom ett förmögenhetsbrott, vars subjekt är sådan syssloman som omförmäles i nämnda kapitel och vars handlingsrekvisit består i att sysslomannen vid uppdrags utförande till huvudmannens skada främjar sin eller andras nytta. Även med denna tolkning är brottsbeskrivningen behäftad med betydande obestämdhet, som i tillämpningen icke kunnat undanröjas utan givit anledning till alltjämt bestående osäkerhet. Endast brottets subjekt har blivit närmare bestämt genom vissa lagändringar under senare tid, enligt vilka såsom syssloman skall straffas dels ledamot i styrelse för bolag eller förening samt annan som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter, dels förmyndare och god man som förordnats för omyndig, sjuk eller bortovarande.
Inom svensk teori har hävdats, att en sammanställning med övriga förmögenhetsbrott ger vid handen att trolöshet i främsta rummet bör omfatta en med bedrägeri, utpressning och ocker parallell kriminalisering av förfogande över främmande förmögenhet. Vid dessa brott förverkligar gärningsmannen ett sådant förfogande genom förmedling av den skadelidande själv. Motsvarande förfogande bör enligt denna uppfattning kriminaliseras såsom trolöshet, då det företages av någon som är i den skadelidandes ställe så att han kan företaga förfogandet utan att föröva bedrägeri, utpressning eller ocker mot den skadelidande. Med tillämpning av en sådan jämförelse, särskilt med bedrägeri, har Thyrén i sitt utkast till förmögenhetsbrotten såsom trolöshet upptagit följande två handlingstyper. I lv 4 § förutsättes att någon, som har den rättsliga makt över annans förmögenhet att han kan ådraga honom skyldighet eller förfoga över hans rättighet, missbrukar denna makt så, att på grund av någons goda tro förmögenhetsskada vållas huvudmannen och att orättmätig vinning uppstår för gärningsmannen eller tredje man. I 5 § förutsättes att någon, som är rättsligen pliktig att för annans räkning företaga viss handling med rättslig verkan, genom underlåtenhet av sin plikt åstadkommer förmögenhetsskada för den andre samt orättmätig vinning för sig själv eller en tredje man.
I Thyréns utkast hade jämväl bedrägeribrottet på motsvarande sätt begränsats till en genom vilseledande framkallad handling eller underlåtenhet.
varigenom den vilseledde ådrager sig skyldighet eller förfogar över sin
