rättighet. Då enligt kommitténs förslag bedrägeri omfattar vilseledande icke blott till handling eller underlåtenhet av rättslig karaktär utan även till förfogande av rent faktisk innebörd, skulle emellertid vid ett följdriktigt genomförande av tanken att trolöshet är en med bedrägeri parallell brottstyp trolöshetsbrottet komma att omfatta en sysslomans eller annan därmed likställd ställföreträdares handling eller underlåtenhet även där denna är av blott faktisk karaktär. Det synes även frånsett denna jämförelse vara påkallat, att trolöshetsbrottet bestämmes så omfattande att jämväl dylika handlingar kunna falla därunder. För trolöshet bör sålunda en syssloman straffas ej blott om han med begagnande av en fullmakt säljer sin huvudmans tillhörigheter till vrakpris utan även om han gör dem värdelösa genom att uppsåtligen åsidosätta sin vårdnadsplikt. Det förtjänar emellertid framhållas, att samtidigt som trolöshetsbrottet bestämmes på detta sätt så att det kan förövas även genom rent faktiskt förfogande jämförelsen med bedrägeribrottet blir mindre vägledande för bestämmandet av trolöshetsbegreppets omfattning. Det torde nämligen icke vara motiverat att straffbelägga rent faktiska gärningar såsom trolöshet i lika vidsträckt omfattning som förledande till sådana gärningar kan föranleda ansvar för bedrägeri. Enligt kommitténs förslag kan sålunda bedrägeriansvar inträda för den som vilseleder ett bud eller en anställd i underordnad befattning, ehuru dennes ställning är sådan att han ej bör straffas för trolöshet om han handlar på eget initiativ.
I främmande rätt finnas brottsbestämningar, vilka icke, på sätt Thyrén föreslagit, anknyta till bedrägeribrottet. Danska strafflagen § 299 stadgar sålunda ansvar där någon i en ekonomisk angelägenhet, vilken det åligger honom att sköta åt annan, genom åsidosättande av sin plikt tillfogar denne en betydande förmögenhetsskada, som icke ersättes före dom i underrätt. Bestämmelsen uppdrager en yttergräns för trolöshetsbrottet och är subsidiär i förhållande till den kvalificerade form därav som beskrives i § 280 under benämningen Mandatsvig. Under sistnämnda bestämmelse hänföres den som för att skaffa sig eller andra oberättigad vinning ådrager annan förmögenhetsförlust genom att antingen missbruka behörighet att handla med rättslig verkan för denne eller i förmögenhetsangelägenhet, som det åligger honom, att sköta för den andre, handla mot dennes tarv. Av dessa brottsbeskrivningar torde följa, att bestämmelserna i stort sett bliva tillämpliga endast på sysslomän och med dem jämförliga personer. Någon begränsning till endast rättsliga förfoganden göres däremot icke.
För att en kriminalisering av brott mot förpliktelser som följa av sysslomannaskap eller därmed jämförliga förhållanden skall vara motiverad, måste det emellertid kunna påvisas, att dessa förpliktelser på ett .avgörande sätt skilja sig från förpliktelser som följa av avtalsförhållanden i allmänhet. Det kan nämligen icke komma i fråga att helt allmänt straffbelägga avtalsbrott. En lång rättsutveckling har fastmera lett till att tvångsmedlen för avtals upprätthållande begränsats till civilrättsliga påföljder. Ett skiljemärke mellan avtalsförhållanden i allmänhet och sysslomannaskapet är emellertid att finna däri, att sistnämnda förhållande har karaktären av ett
