Denna brottsbeskrivning är sådan att jämväl förskingring ofta faller därunder. Såsom kommittén bestämt förskingringsbrottet, är detta i själva verket ett fall av förtroendemissbruk jämförligt med dem som straffbeläggas i förevarande lagrum. Att förskingring uppställts såsom ett särskilt brott, skilt från trolöshet mot huvudman, har sin grund dels i att man sedan gammalt är van att betrakta förskingring såsom ett brott för sig med egen brottsbeteckning, dels ock däri att det såsom förskingring betecknade förtroendemissbruket bildar en med särskilda kännetecken tämligen väl avgränsad kategori. Gränsen mellan de båda brotten har dragits därigenom, att trolöshetsbrottet gjorts subsidiärt i förhållande till förskingring. Det har vidare i den föreslagna lagtexten betonats, att trolöshetsmomentet skall beaktas även vid bedömande av förskingringsbrott. Såsom indikation för grov förskingring i 3 § har nämligen särskilt upptagits den omständigheten att gärningsmannen missbrukar ansvarsfull tjänsteställning. Det förskingring närstående brottet olovligt förfogande, vilket behandlas i 4 §, har däremot icke ansetts böra på detta sätt undantagas från trolöshetsbegreppet. Som straffsatsen i 4 § är jämförelsevis låg, har i stället ansetts, att gärning som efter orden faller både under 4 § och det nu förevarande lagrummet bör bedömas allenast såsom trolöshet, och att så skall ske har synts med tillräcklig tydlighet framgå dels av jämförelsen mellan straffskalorna i de båda lagrummen dels av att 4 §:s fall i motsats till 1 §:s icke undantagits i förevarande lagrum.
I förhållande till bedrägeri, varmed trolöshetsbrottet i det föregående jämförts, är trolöshet en helt sidoställd brottstyp. Vid 21: 1 har gränsen mellan de båda brotten angivits. Om en syssloman vilseleder sin huvudman och därigenom tillskyndar denne skada, är brottet enligt vad där utvecklats att anse såsom bedrägeri, om den skadande handlingen utföres av huvudmannen, men som trolöshet, om det är sysslomannen som utför handlingen. Såsom trolöshet skall alltså bedömas exempelvis det fall att någon, efter att genom vilseledande uppgifter hava narrat annan att utfärda fullmakt för honom. med begagnande av denna sluter ett för fullmaktsgivaren ofördelaktigt avtal. Att han därvid måhända handlat i fullständig överensstämmelse med de instruktioner huvudmannen givit honom utesluter icke, att brottet bedömes såsom trolöshet, och sådant brott måste anses vara för handen även om fullmakten endast skulle avse ingående av det ifrågavarande avtalet. I de fall åter då en försäkringsagent genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att inskrida mot sådana uppgifter av en försäkringstagare medverkat vid tillkomsten av ett för hans bolag ofördelaktigt försäkringsavtal eller vid utbetalningen av en försäkringssumma från bolaget, skall agentens förfarande enligt förslaget bedömas såsom bedrägeri likaväl som försäkringstagarens svikliga förfarande. Agentens särskilda förtroendeställning kan vinna tillräckligt beaktande såsom indikation för att hänföra brottet till grovt bedrägeri enligt 21: 3. I hittillsvarande praxis hava sådana fall bedömts än som troslöshet och bedrägeri i konkurrens, än uteslutande såsom trolöshet (NJA 1901 not. B 448, 1905 s. 241, 1923 s. 523 och 1931 not. B 347).
I den beskrivning på trolöshetsbrottet som lämnas i förevarande lagrum