bevista ett sammanträde med styrelsen kan sålunda icke gärna medföra ansvar, även om därigenom uppkommer någon kostnad eller förlust för företaget, och icke heller torde någon kunna fällas till ansvar för det han underlåter att i rätt tid avgiva redovisningsräkning.
Brottsresultatet vid trolöshet har bestämts väsentligt mera omfattande än för övriga centrala förmögenhetsbrott. Det för trolöshet utmärkande missbruket av en förtroendeställning och dess särskilda förfogandemöjligheter i fråga om främmande förmögenhet har nämligen synts böra utbyggas till ett enhetligt brottsbegrepp, omfattande allt sådant missbruk, oavsett om det därav orsakade förmögenhetsresultatet är av den ena eller andra beskaffenheten som eljest är särskiljande inom förmögenhetsbrotten. Denna omfattning av trolöshetsbrottet framgår av brottsbeskrivningens allmänna fordran att gärningsmannen genom missbruket skadar huvudmannen, och erhåller betydelse huvudsakligen i två riktningar.
För det första har icke uppställts någon fordran på en mot skadan svarande vinning, d. v. s. förmögenhetsöverföring. De kriminalpolitiska grunderna för att förläna vinningsbrotten i allmänhet självständig ställning äga icke i lika mån tillämplighet vid trolöshet. Den typiska förmögenhetsöverföringen vid vinningsbrott är den som sker till den brottslige själv. Men en sådan överföring ligger i regel utanför de rättsliga möjligheterna för den som samtidigt handlar som ställföreträdare för annan. Oftast härrör visserligen en ställföreträdares trolösa handling av vinningsmotiv, men vinningen tillföres honom icke omedelbart genom den ifrågavarande handlingen utan genom dolda kanaler i form av muta eller ekonomisk förmån i något annat avseende eller utsikt att i framtiden erhålla sådan. En dylik medelbar vinning eller dess samband med den handling varigenom ställföreträdaren tillfogar huvudmannen skada är i regel icke bevisbar. På grund därav är icke ens ett utvidgat vinningsrekvisit ägnat att upptagas såsom teknisk förutsättning för trolöshetsbrott. Å andra sidan saknas icke skäl att med fall av verklig vinningskaraktär likställa trolösa handlingar av enbart skadegörande verkan. Då nämligen i detta avseende icke är fråga om skadegörelse av vad slag som helst utan endast om den som förverkligas genom missbruk av någon särskild förfogandemöjlighet på grund av förtroendeställningen, äger en sådan handling med skadeuppsåt närmare frändskap
med förtroendemissbruk i övrigt än med skadegörande förmögenhetsangrepp i allmänhet. Särskilt då förtroendemannen generellt representerar annan, såsom fallet är med företrädare för juridiska subjekt, framträder behovet av enhetligt rättsskydd mot missbruk av förtroendeställning i alla dess former, även av skadekaraktär. I ett förtroendeförhållande kan i många fall en enbart skadegörande handling framstå såsom lika straffvärd som en med vinning förenad.
Vidare omfattar trolöshet varje orsakande av skada, under det att vid övriga centrala förmögenhetsbrott fordras att den i brottet ingående handlingen innebär skada. Detta sammanhänger med att trolöshetsbrottet icke utformats såsom ett vinningsbrott. Det fordras alltså för ansvar icke att
