en förmögenhetsöverföring ägt rum, och därmed bortfaller det skäl som föranlett kommittén att vid de övriga centrala förmögenhetsbrotten begränsa skaderekvisitet till sådan skada som orsakas på ett omedelbart sätt. Det har i stället ansetts motiverat att låta ansvar för trolöshet inträda ej blott i det vid de övriga brotten avsedda fallet att handlingen för den främmande förmögenheten innebär omedelbar skada som genast kan uppskattas utan även i det fall då handlingen icke medför sådan skada eller kanske icke ens är av ekonomisk beskaffenhet men medelbart orsakar en senare inträdande skada.
I detta avseende överensstämmer den föreslagna brottsbeskrivningen med gällande rätt. Såsom trolöshet skall således fortfarande t. ex. det fall bedömas, att en förtroendeman för motparten uppenbarar huvudmannens tvångsläge eller lägsta pris vid realisation av en tillgång, såvida uppenbarandet leder till att huvudmannen måste sälja till underpris och sålunda lider skada. Likaså kan ansvar för trolöshet inträda, då en person, som erhållit i uppdrag att placera annans medel på ett i möjligaste mån riskfritt sätt, med begagnande av fullmakt som den andre givit honom verkställer Stödköp av aktier som väl vid inköpet stå i den kurs efter vilken han betalar men som sedermera falla i värde.
Genom fordringen på skada uteslutas vissa förfaranden av förtroendeman som, ehuru otillbörliga, likväl icke lämpligen kunna sammanföras med de såsom trolöshet kriminaliserade. Att förtroendemannen tager muta kan sålunda icke bestraffas såsom trolöshet, med mindre det kan styrkas att den bestuckne därav föranletts till handling eller underlåtenhet som länt huvudmannen till skada. På enahanda sätt bör det fall bedömas att förtroendeman, på grund av affärsavslut å huvudmannens vägnar, tager provision av motparten. Ett sådant förfaringssätt blir att bedöma såsom trolöshet endast om det varit möjligt att betinga huvudmannen ett gynnsammare pris genom att avstå från provisionen. Tagande av muta eller returprovision har sålunda endast i begränsad omfattning straffbelagts genom förevarande lagrum. Blott för det specialfall som behandlas i andra stycket har skaderekvisitet uppgivits. Frågan i vad mån ansvar utan skadeförutsättning bör stadgas för andra. med trolöshetsbrottet jämförliga fall sammanhänger nära med lagstiftningen mot illojal konkurrens. Såsom i allmänna motiveringen framhållits (s. 29), har kommittén funnit sig icke böra ingå på de frågor som tillhöra detta lagstiftningsområde.
I subjektivt avseende förutsättes för trolöshet uppsåt i förhållande till samtliga objektiva rekvisit. Liksom vid förskingring har fordran på uppsåt sin praktiska betydelse främst i förhållande till förmögenhetsskadan för huvudmannen. Eventuellt uppsåt är tillfyllest i detta liksom i andra avseenden. Däremot har kommittén icke ansett sig böra, såsom någon gång förekommit i rättspraxis vid tillämpningen av SL 22: 14, eftergiva fordran på varje uppsåt i förhållande till förmögenhetsskadan och betrakta denna allenast såsom objektivt överskott (jfr NJA 1937 s. 387). När en förtroendeman på grund av en inträdd pliktkollision försummat en huvudmans angelägenhet för att kunna sköta en viktigare sak åt en annan huvudman, måste fordran på uppsåt
