härom har upptagits i paragrafens andra punkt. Olovligt brukande av annans sak straffas enligt förslagets 7 §, som kan sägas innefatta en straffsanktion av det i 2 § lagen om hittegods givna stadgandet, att hittegods skall väl vårdas. Straff för olovligt brukande utesluter ej samtidig tillämpning av bestämmelsen om fyndförseelse. Vad angår fynd vartill ägare ej finnes är tillägnande eller brukande därav ej straffbart i och för sig; bestämmelsen om fyndförseelse blir ensam tillämplig på sådana fall.
Skyldighet att tillkännagiva hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besittning finnes föreskriven beträffande hittegods, kvarglömd sak, intaget hemdjur och driftefä. Enligt 1 § lagen om hittegods skall den, som hittar något, utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet; är ägaren till hittegodset känd, må upphittaren i stället underrätta honom om fyndet. Fullgör upphittaren ej vad sålunda stadgats, skall han enligt kommitténs förslag drabbas av ansvar för fyndförseelse. Vad nu sagts om upphittare gäller på grund av stadgandet i 6 §
lagen om hittegods även den som tillvaratager hos honom kvarglömd sak. Beträffande intaget hemdjur stadgas i 52–57 §§ lagen den 2 juni 1933 om ägofred skyldighet för den som intagit djuret att underrätta djurets ägare eller, om denne ej är känd, att kungöra intagningen i viss ordning. Även underlåtenhet härutinnan bör enligt kommitténs förslag medföra ansvar enligt förevarande paragraf. Detsamma som om intaget hemdjur gäller enligt 8 § lagen om hittegods hemdjur som någon hittar, s. k. driftefä.
Beträffande fynd vartill ägare ej finnes givas föreskrifter i förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, förordningen den 30 maj 1873 angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes, BB 21: 2 samt lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd. Enligt 8 § fornminnesmärkesförordningen skola fornsaker av guld, silver eller koppar hembjudas till staten; fyndet skall därför anmälas till närmaste kronobetjänt eller omedelbart hos konungens befallningshavande. Underlåten anmälan skall enligt kommitténs förslag medföra ansvar för fyndförseelse. För närvarande stadgas i 8 § 3 mom. forminnesmärkesförordningen särskilt ansvar för den som undandöljer, nedsmälter, förskingrar, bortskänker eller föryttrar sådant fynd, innan det varit staten hembjudet. Detta stadgande föreslår kommittén ändrat därhän, att straff för fyndförseelse skall inträda. Givet är att den som nedsmälter, förskingrar, bortskänker eller föryttrar ett fynd av detta eller annat slag icke kan undgå ansvar för fyndförseelse genom att göra en formell anmälan. Av nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes men som ej utgöres av fornsaker, skall hälften tillfalla jordägaren och hälften den som hittade. Den sistnämnde är alltså tydligen skyldig att anmäla fyndet för jordägaren; underlåter han det. hör han straffas för fyndförseelse. Detsamma gäller den som hittar bi i annans skog och mark utan att anmäla det för jordägaren, ty denne är berättigad till två tredjedelar av fyndet. Bin som hittas inom annans hägnad höra däremot jordägaren till; den som tillägnar sig dem kan bliva att straffa
