för stöld. Vad slutligen angår sjöfynd, skall anmälan därom göras hos landsfiskal eller annan polisman eller hos tulltjänsteman. Beträffande straff för underlåtenhet att göra sådan anmälan hänvisar 8 § lagen om sjöfynd till allmän lag. Hänvisningen kommer enligt kommitténs förslag att avse bestämmelsen om fyndförseelse.
Straffsatsen omfattar liksom i gällande rätt allenast böter, varvid emellertid den nuvarande bestämmelsen om att böterna skola vara beroende av egendomens värde fått bortfalla. Strafflagen upptager sådana normerade böter endast för bodräkt och fyndförseelse. Kommittén, enligt vars förslag sådana böter ej skola förekomma vid bodräkt, kan icke heller finna skäl att bibehålla normerade böter för fyndförseelse. Böterna skola alltså enligt förslaget på vanligt sätt utmätas i dagsböter.
För närvarande straffas ej försök till brott varom i detta kapitel förmäles i vidare mån än att nekande till pantsatt, lånt, legt, inlagt eller hittat gods är straffbart oavsett om nekandet i det enskilda fallet kan anses innebära fullbordat tillägnelsebrott eller ej (se SL 22: 13 och 19; jfr Thyrén III s. 118 och IV s. 136). Såsom i den allmänna motiveringen angivits (s. 63 f.) har kommittén funnit, att försök bör straffbeläggas i större utsträckning än vad nu är fallet. I förevarande paragraf stadgas straff för försök till förskingring, grov förskingring och trolöshet mot huvudman.
I praktiken har behov av försöksstraff gjort sig mindre kännbart vid förskingring och trolöshet än vid stöld och bedrägeri. Detta torde bero på att gärningsmannen här handlar inom egen maktsfär. Det står honom därför i regel fritt att fullborda brottet om han så vill. Detta medför att brott som stanna på försöksstadiet bliva sällsynta, men de försöksfall som verkligen förekomma behöva icke vara mindre straffvärda här än annars. De påtagliga försöksfallen äro framför allt sådana, där brottet förutsätter en utomståendes medverkan som emellertid av en eller annan anledning uteblir. Den som fått en sak till förvaring söker sälja eller pantsätta saken men misslyckas. Någon som har anförtrodda medel om hand avtalar att för egen räkning insätta medlen i en spekulationsaffär, men affären strandar innan medlen kommit till användning, t. ex. därför att den som skulle ordnat affären blir häktad för tidigare begångna brott. En syssloman uppsöker huvudmannens motpart och erbjuder sig att gå honom tillhanda i ett mellanhavande med huvudmannen, men motparten avböjer erbjudandet. l sådana fall synes gärningsmannen straffvärd, då han gjort vad på honom ankommer för att få brottet till stånd. Man torde så mycket mindre behöva tveka om lämpligheten att införa försöksstraff i den omfattning kommittén föreslår som det straffbara området för förskingringsförsök begränsats till grova och medelsvåra fall, medan de ringa förskingringsfallen på försöksstadiet lämnats straffria. I motsats till vad som gäller vid stöld kan man vid förskingring i regel redan på försöksstadiet fastställa till huru
