senare fall kriminaliseras i detta sammanhang. Att det för straffbarhet sålunda fordras att gärningsmannen redan då gärningen förövas häftar i skuld har kommittén uttryckt genom att beteckna gärningsmannen vid de ifrågavarande brotten såsom gäldenär.
Den som är skyldig att utgiva familjerättsligt underhållsbidrag kan icke anses gäldfri. I hittillsvarande praxis har dömts för oredlighet mot borgenärer, då en man, som varit skyldig att utge underhållsbidrag till barn eller frånskild hustru, genom försäljning av egendom till underpris satt sig ur stånd att gälda senare förfallande underhållsbidrag.[1] Det synes riktigt,
att den som på familjerättslig grund har periodisk underhållsskyldighet sålunda kan ådraga sig ansvar om han avhänder sig egendom för att undslippa att fullgöra denna skyldighet. Däremot bör man bortse från gäld, som icke beröres av gäldenärens obestånd. Om en gäldenär, som endast har förmånsberättigade borgenärer, genom ett äventyrligt företag åsamkar sig oprioriterad gäld till sådant belopp att han kommer på obestånd, inträder sålunda icke ansvar.
Med det sagda sammanhänger, att det för straffbarhet måste fordras att, där gäldenären ej redan förut är på obestånd, den ifrågavarande gärningen i och för sig och således icke endast i förening med ytterligare åtgärder av gäldenären framkallar obestånd. Liksom en person, som icke har några skulder och avhänder sig egendom medan han är gäldfri, ej bör straffas för avhändelsen även om han sedermera ikläder sig gäld så att han kommer på obestånd, bör nämligen även den som häftar i skuld kunna företaga en avhändelse, förutsatt att han behåller så mycket av sina tillgångar att han även efter denna åtgärd är solvent. Att han sedermera till äventyrs ikläder sig nya skulder och därigenom blir insolvent bör icke medföra att han ådrager sig ansvar för avhändelsen, även om det skulle vara tydligt att hans tillgångar skulle hava varit tillräckliga för att täcka all hans gäld, därest han underlåtit att företaga avhändelsen. Om, för att belysa tankegången med ett exempel, den som har 60 000 kronor i tillgångar och 10 000 kronor i skulder skänker bort 40 000 kronor men därefter ådrager sig en ytterligare gäld å 20 000 kronor med påföljd att han kommer på obestånd, får han icke anses hava ådragit sig ansvar genom gåvan, ehuru han alltjämt skulle varit solvent därest han behållit sin egendom. Detsamma bör gälla jämväl ifall exemplet ändras därhän, att han efter det han bortgivit beloppet å 40 000 kronor kommer på obestånd genom att de återstående tillgångarna sjunka i värde. En gärning, som när den företogs var ekonomiskt försvarlig, får nämligen icke sedermera anses straffbar, emedan de ekonomiska förhållandena ändrats. Hänsyn bör även tagas till gäldenärens förvärvsmöjligheter. Är en gäldenär, som avhänt sig egendom, alltjämt i stånd att med de återstående tillgångarna betala all redan förfallen gäld och har han därtill rimliga utsikter att kunna förtjäna tillräckligt för att betala övriga
skulder som åvila honom, i den mån de förfalla, bör han rätteligen ej anses
- ↑ Se NJA 1925 s. 634 och 1939 s. 472. Angående familjerättsligt underhållsbidrags natur, se justitierådet Stenbecks anförande i rättsfallet NJA 1929 s. 201.
