gäldenären icke kan betala gäld på förfallodagen. For ansvar bör därför krävas, att gäldenären vidtagit en åtgärd som orsakar att han kommit på obestånd. Med obestånd får i detta sammanhang förstås detsamma som i konkurslagen, nämligen att han blivit urståndsatt att betala förfallen gäld. Är han redan före den ifrågavarande gärningen på obestånd, bör fordras, att hans obestånd genom gärningen förvärrats. Det är ej uteslutet, att obestånd föreligger ehuru gäldenären hittills lyckats punktligt infria sina förbindelser. Kan det styrkas att gäldenären icke kommer att vara i stånd att infria sina förpliktelser på förfallodagen, får han nämligen det oaktat anses vara på obestånd. Med hänsyn till vad nu anförts har vid ifrågavarande grupp av gäldenärsbrott skaderekvisitet bestämts så, att gäldenären genom gärningen antingen försätter sig på obestånd eller ock, därest han redan är på obestånd, förvärrar detta.
Ehuru för straffbarhet vid de ifrågavarande brotten av skäl som nyss anförts icke kräves att någon exekutiv förrättning kommit till stånd, följer av förhållandenas natur, att obestånd jämförelsevis sällan kan tillförlitligen styrkas innan gäldenären blivit försatt i konkurs eller annan exekutiv förrättning misslyckats. En borgenär, som avstått från att sätta gäldenären i konkurs, kan i regel icke bevisa hans obestånd på annat sätt än genom försök till utmätning. Även andra omständigheter kunna emellertid åberopas för att styrka obeståndet. Särskilt komma i betraktande de konkursanledningar som, jämte misslyckad utmätningsförrättning, upptagits i konkurslagen. Uppenbarligen böra vid prövning huruvida gäldenären är på obestånd samma krav ställas på bevisningen som vid prövning av brottsförutsättningar i allmänhet.
I det föregående har anförts, att det enligt kommitténs mening vid de ifrågavarande brotten bör fordras att gäldenären genom sin handling framkallat eller förvärrat obestånd. Det bör vidare uppställas krav på att obeståndet är till men för borgenärer som gäldenären hade då handlingen förövades. Med de ifrågavarande straffbestämmelserna avses nämligen att kriminalisera handlingar som synas straffvärda med hänsyn till gärningsmannens redan bestående förpliktelser, icke att straffa den som, huru oursäktligt det än må vara, ikläder sig förpliktelser vilka han ej kan uppfylla. För straffvärda fall av det senare slaget kan ansvar inträda enligt andra bestämmelser, främst stadgandena om bedrägeri. Ansvar för gäldenärsbrott kan sålunda ej ifrågakomma för en person som, utan nämnvärda skulder, i spekulationssyfte på kredit köper en post aktier med fluktuerande värde, ehuru han saknar medel att betala aktierna ifall de sjunka. Den blotta omständigheten att köparen förmått kreditgivaren att inlåta sig på en alltför riskabel affär är ej tillräcklig för kriminalisering. Icke heller bör ansvar för gäldenärsbrott inträda, om en icke gäldbunden person, som ståri begrepp att göra riskabla affärer, dessförinnan överlåter sina tillgångar till sin hustru eller sina barn för att därigenom undandraga sina blivande borgenärer egendomen. Ett sådant fall kan jämställas med att en sedan länge medellös person åtager sig förpliktelser och bör lika litet som detta
