undandrager sina borgenärer egendom genom att försämra sin egen ekonomiska ställning. Även om en dylik åtgärd skulle vara på det sättet skenbar att gäldenären kan vänta sig fördelar därav, innebär åtgärden tydligen icke vinning av sådant slag att den skulle kunna betraktas såsom en förmögenhetsöverföring.
Bland de ifrågavarande gäldenärsbrotten synes icke desto mindre böra göras skillnad mellan två huvudtyper.
Till den mera straffvärda torde böra hänföras gärningar av osedvanlig beskaffenhet, genom vilka egendom undandrages borgenärerna. Dit hör främst bortgivande av egendom av betydenhet. Med gåva torde böra jämställas annan åtgärd som till sin följd därmed lika är. De motiv som föranleda gäldenären att bortgiva egendomen kunna vara av skilda slag. I många fall är det önskan att tillgodose gåvotagaren hellre än borgenärerna. I andra kan gäldenären hava en beräkning, att gåvotagaren sedermera skall hålla honom egendomen tillhanda eller göra honom annan gentjänst. Det kan även förekomma, att gäldenärens motiv huvudsakligen är att skada borgenärerna. Att fall av sistnämnda slag rymmas inom brottsgruppen gör det naturligt att med bortgivande av egendom jämställa vissa fall, i vilka gäldenären ej överför egendom till annan utan gör den oåtkomlig för borgenärerna genom att förstöra den. Vid de flesta andra förmögenhetsbrott behandlas väl enbart skadegörande gärningar såsom en i jämförelse med vinningsbrotten mindre straffvärd brottsform. Vid de ifrågavarande gäldenärsbrotten synes emellertid, med hänsyn bland annat till det förhållande vari gärningsmannen står till dem mot vilka brottet riktas. från kriminalpolitisk synpunkt motiverat att, på liknande sätt som vid trolöshet mot huvudman, hänföra jämväl allenast skadegörande gärningar till den grövre brottstypen. Med stöd av det anförda har i förslaget till en grupp sammanförts de fall då gäldenär förstör eller genom gåva eller åtgärd som till sin följd därmed lika är avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd. I subjektivt hänseende fordras vid brottsgruppen uppsåt täckande alla objektiva rekvisit.
Såsom en andra huvudtyp har i förslaget straffbelagts, att gäldenär för ett slösaktigt levnadssätt, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen, inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan sådan åtgärd och därigenom framkallar eller förvärrar obestånd. Det fordras, att själva gärningen sker uppsåtligen. Framkallandet eller förvärrandet av obestånd behöver däremot ej ske med uppsåt, utan det är tillräckligt att denna effekt orsakas av vårdslöshet.
Det är tydligt, att en handling som enligt det sagda straffbelägges såsom gäldenärsbrott tillika kan utgöra förskingring. Detta senare brott föreligger nämligen bland annat där någon som är skyldig att redovisa för anförtrodd egendom sätter sig ur stånd att fullgöra sin skyldighet. Om en redovisningsgäldenär, som icke hållit medel för redovisningen avskilda, försätter sig på obestånd genom någon handling som medför ansvar för gäldenärsbrott, bliva
