därför både 22 och 23 kapitlen tillämpliga, såvida han har även andra fordringsägare än redovisningsborgenären.
För att bereda straffrättsligt skydd åt borgenärernas intressen är det icke tillräckligt att såsom nu utvecklats straffbelägga gärningar genom vilka gäldenär till men för sina borgenärer försämrar sin förmögenhetsställning. Liksom enligt gällande rätt bör ansvar i viss utsträckning drabba även den som handlar mot sina borgenärers intressen genom att utge sin förmögenhetsställning för sämre än den i verkligheten är. Ett sådant förfaringssätt kan vara ägnat att undanhålla borgenärerna egendom som rätteligen skolat användas till betalning av deras fordringar. Det är desto mera motiverat att i detta sammanhang kriminalisera oriktiga uppgifter av gäldenär, som det i rättstillämpningen mången gäng kan vara svårt att skilja mellan ett verkligt bortgivande och ett blott undandöljande genom rättshandling för skens skull. Gäldenär, som inför hotande obestånd genom benefik rättshandling överlåter egendom till annan, har ofta ej ens för sig själv klargjort, huruvida åtgärden innebär en verklig överlåtelse eller endast en skentransaktion. Han har måhända blott i tankarna att draga egendomen undan borgenärerna; huruvida rättshandlingen skall vara en giltig sådan, så att han ej själv skall kunna annullera den, är en fråga som ej varit aktuell för honom. Kommittén har emellertid icke ansett att ansvar för oriktig uppgift bör utkrävas om ej gäldenären blivit försatt i sådan situation att han har särskild anledning att upplysa om sina förmögenhetsförhållanden. I förslaget har beträffande nu ifrågavarande gäldenärsbrott för att ansvar skall inträda fordrats att ett exekutivt förfarande inletts mot gäldenären.
Bestämmelser av denna typ finnas för närvarande i SL 23: 1 p. 1 och 2. I dessa lagrum stadgas ansvar för gärningar, genom vilka gäldenärens verkliga ekonomiska ställning icke försämras men väl den ställning som enligt hans uppgift skall läggas till grund för konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs. I anslutning till dessa bestämmelser har i förslaget stadgats straff för gäldenär, som under konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift utan att uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet. De sålunda straffbelagda gärningarna rikta sig mot det kollektiva borgenärsintresset att vid generalexekution gäldenärens tillgångar ställas till förfogande för borgenärernas förnöjande. Gärningar, som rikta sig allenast mot enskilda borgenärer, lämnas i detta sammanhang straffria. Förslaget innehåller således icke någon straffbestämmelse för det fall att konkursgäldenär förtiger skuld. Att anordna särskilt straffskydd. utöver det skydd som följer av menedsstraff för falsk bouppteckningsed, för de enskilda borgenärernas rätt att deltaga i konkursen synes nämligen icke påkallat. Ej heller har det ansetts behövligt att införa någon bestämmelse om ansvar för konkursgäldenär som uppgiver diktad tillgång.
De nu berörda straffbestämmelserna i förslaget förutsätta, liksom deras motsvarighet i gällande lag, att gäldenären handlar uppsåtligt. Erfarenheten
