sätt att ställningen och rörelsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen.
Det torde emellertid ej vara lämpligt att låta ansvar inträda i vilket fall som helst då bokföringsskyldighet uppsåtligen eller av vårdslöshet åsidosatts på sätt nyss nämnts. Under förarbetena till bokföringslagen avvisades tanken att utsträcka ansvaret för bokföringsbrott till andra fall än sådana, där den bokföringsskyldige kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, och såsom skäl för denna ståndpunkt âberopades handelsbokföringens privata karaktär och vådan för den bokföringsskyldige, att affärshemligheter blottas (NJA II 1929 s. 163 f.). Icke heller enligt kommitténs mening bör en bokföringsskyldig behöva underkasta sig prövning, huruvida han fullgjort sin bokföringsskyldighet, i andra fall än då det finnes grundad anledning att antaga att han ej kan fullgöra sina förpliktelser och redan till följd därav en granskning av böckerna skall äga rum. Med hänsyn härtill har införts en särskild bestämmelse, att bokföringsbrott ej må åtalas, där ej gäldenären kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. En sådan bestämmelse torde icke giva upphov till tvivelsmål av det slag som framträtt vid tolkningen av nuvarande regler, eftersom det klart framgår att för ansvar ej förutsättes att den oriktiga bokföringen varit ägnad att öva inverkan på frågor som angå konkurs eller vad därmed jämställes.
Med stöd av de överväganden för vilka i det föregående redogjorts har kommittén utformat kapitlet om gäldenärsbrott på följande sätt. I 1 § har under beteckningen oredlighet mot borgenärer upptagits dels, i första stycket, bestämmelserna angående bortgivande och förstörande och dels, i andra stycket, bestämmelserna om uppsåtligt oriktiga uppgifter vid exekutiv förrättning. I ett tredje stycke hava med samma brottsbeteckning upptagits straffbestämmelserna för gäldenär som, då konkurs är förestående, bortför tillgång av betydenhet ur riket med uppsåt att hålla den undan konkursen ävensom för gäldenär som under konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång. Straffet har i denna paragraf bestämts till straffarbete i högst två år eller fängelse. För grova fall av oredlighet mot borgenärer har i 2 § angivits en särskild straffskala med maximum av sex års straffarbete liksom för grov stöld, grovt bedrägeri och grov förskingring. I 3 § åter har med beteckningen vårdslöshet mot borgenärer upptagits i ett första stycke ansvarsbestämmelserna avseende slösaktigt levnadssätt, fortsättande av förlustbringande rörelse m. m. och i ett andra stycke bestämmelserna om ansvar för den som av grov vårdslöshet lämnar oriktiga uppgifter under konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed.
En motsvarighet till stadgandet om gynnande av borgenär i SL 23: 3 p. 4 har upptagits i 4 §. Det straffbelagda området har därvid utvidgats. Konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs skall sålunda ej längre vara ovillkorlig förutsättning för ansvar. Vidare skall även betalning av förfallen fordran kunna ådraga ansvar. Och slutligen har ansvaret utvidgats till att