konkursförfarandet. På grund av svårigheten för konkursförvaltningen att sätta sig i besittning av egendom som finnes utrikes kan en gäldenär mången gång faktiskt draga egendom undan borgenärerna genom att föra den ur riket. En straffbestämmelse mot sådan åtgärd synes därför påkallad men måste av naturliga skäl begränsas, så att den icke lägger hinder i vägen för förflyttningar i legitimt syfte. En lämplig avvägning mellan olika hänsyn torde ske genom att straff stadgas för gäldenär som, då konkurs är förestående, bortför tillgång av betydenhet ur riket med uppsåt att hålla den undan konkursen. Härmed torde böra jämställas det fall, att gäldenär som kommit i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång. En sådan bestämmelse erfordras, emedan den förut berörda bestämmelsen angående förtigande av tillgång syftar på egendom som tillhör konkursgäldenär då han skall uppgiva boet. Med hänsyn till det sagda hava bestämmelser av nu angivna innehåll upptagits i förslaget. I stor utsträckning äro förfaranden av ifrågavarande slag för närvarande straffbara enligt SL 23: 1 p. 1 eller 2 p. 1. En grupp av gärningar, som jämte de nu berörda mot exekutiv förrättning riktade brotten böra kriminaliseras såsom gäldenärsbrott, utgöres av bokföringsbrotten. I gällande lag finnas, såsom framgår av det förut anförda, bestämmelser om bokföringsbrott i SL 23: 1 p. 3 och 3 p. 3. I förstnämnda lagrum behandlas förande av falska handelsböcker samt uppsåtlig förändring eller förstöring eller annan dylik åtgärd beträffande handelsböcker. Enligt sistnämnda lagrum åter bestraffas gäldenär, som visar uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer genom att icke ordentligen fullgöra sin bokföringsskyldighet. En gemensam förutsättning är, att konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs kommer till stånd. Denna förutsättning har föranlett tvivelsmål, huruvida och i vad mån för ansvar erfordras att den oriktiga bokföringen har betydelse för konkursen eller ackordsförhandlingen. Sammanställningen av falsk bokföring med förtigande av tillgång m. m. i SL 23: 1 har härvid, tillika med straffets stränghet, givit anledning att ifrågasätta, huruvida icke i nämnda lagrum åsyftas endast sådan oriktig bokföring som är ägnad att undanhålla borgenärerna egendom. I praxis har denna uppfattning icke vunnit anslutning, men väl har där på senare tid framträtt en tendens att begränsa ansvaret till sådana fall, i vilka den oriktiga bokföringen är ägnad att försvåra boets utredning eller på annat sätt bereda förfång för borgenärerna (NJA 1933 s. 724).
Enligt förslaget komma åtskilliga av de fall, som enligt gällande rätt äro straffbara såsom bokföringsbrott, att föranleda ansvar enligt bestämmelserna om oriktig uppgift under konkurs eller offentlig ackordsförhandling. I dessa bestämmelser har det fall att gäldenären grundar sin uppgift på vilseledande bokföring särskilt omnämnts såsom ett fall då brottet är att anse som grovt. Vid sidan av dessa bestämmelser erfordras emellertid ett stadgande, som direkt tjänar till straffrättslig sanktion åt reglerna i lagstiftningen om bokföringsskyldighet. I förslaget har därför upptagits ett särskilt stadgande om bokföringsbrott. Enligt detta bestraffas gäldenär, som uppsåtligen eller av vårdslöshet åsidosätter honom åliggande bokföringsskyldighet på sådant
