det fall att gäldenären ikläder sig förbindelse utan vederlag eller mot otillräckligt vederlag. Låt vara att en sådan förbindelse enligt 1 § andra stycket lagen den 27 mars 1936 angående vissa utfästelser om gåva är ogill mot borgenärerna, mot gäldenären är den dock giltig och kan göras gällande mot honom såsom varje annan förbindelse. Under bestämmelsen rymmas vidare vissa fall, i vilka gäldenär vid delning av samfällighet avstår från något som tillkommer honom. Att vid ett familjebolags likvidation avstå från sin rätt kan sålunda vara att betrakta såsom en gåvoliknande åtgärd. Detsamma gäller då make vid bodelning av sin egendom avstår mera än giftorättsreglerna föranleda. I GB 13: 14 stadgas visserligen, att om make vid bodelning eftergivit vad honom tillkommer och gäld, som uppstått före bodelningen, ej kan betalas av honom, andra maken skall svara för vad som brister intill värdet av vad han bekommit för mycket, såvida han ej kan visa att hans make efter bodelningen hade kvar egendom som uppenbarligen motsvarade honom då åvilande gäld. Det är emellertid icke för borgenärerna likgiltigt att gäldenären vid bodelning låter sin make övertaga för mycket av sin egendom, ehuru skulderna, om så erfordras, alltjämt häfta vid egendomen. Faktiskt innebär ett sådant bortskiftande av egendom en icke obetydlig risk för att egendomen undandrages borgenärerna. Bland riskmomenten må särskilt framhållas, att andra maken måhända är starkt gäldbunden eller att han i sin ordning avhänder sig egendomen, i vilket fall den ej längre häftar för skulderna.
För att en transaktion skall kunna betraktas såsom likställd med gåva i förevarande hänseende måste fordras, att den innefattar en minskning av gäldenärens förmögenhet. Det är icke tillräckligt, att egendom göres svårare åtkomlig för borgenärerna. Tydligt är sålunda, att paragrafen icke kan vara tillämplig t. ex. i det fall att en gäldenär köper en livränta, därest denna är utmätningsbar, eller att en gäldbunden lantbrukare säljer sin gård till sin son mot skäligt vederlag i undantagsförmåner som äro utmätningsbara. Straff bör emellertid icke heller inträda där gäldenären använder sina tillgångar till att skaffa sig utmätningsfri egendom, t. ex. en icke utmätningsbar livränta. Om ett sådant förfaringssätt anses ej böra tolereras, ligger det närmare till hands att ändra reglerna om utmätningsfrihet än att kriminalisera förfarandet. En gäldenär kan skaffa sig utmätningsfri tillgång även på det sättet att han tager livförsäkring. Under vissa förutsättningar, som angivas i 116 § lagen om försäkringsavtal, är nämligen rätten enligt sådant avtal utmätningsfri; enligt 117 § samma lag äga det oaktat borgenärerna i vissa fall återkräva en del av det erlagda premiebeloppet. Genom dessa regler får lagstiftningen anses hava skilt mellan gäldenärens och borgenärernas intressen, varför det icke är motiverat att stadga ansvar för gäldenär som skaffar sig livförsäkring borgenärerna till förfång. Annorlunda ter sig emellertid åtgärden, om gäldenären insatt förmånstagare och gentemot honom förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt. En sådan rättshandling måste behandlas såsom gåva, ty genom att oåterkalleligt insätta annan som förmånstagare frånhänder sig gäldenären ett honom tillhörigt värde.
