kreditgivarnas säkerhet avsevärt försämras genom rörelsens fortsättande. Kommittén har vidare ansett sig höra utvidga det straffbara området genom att borttaga fordran att gäldenären skall fortsätta sin rörelse under upptagande av ny kredit. Straff synes nämligen böra drabba exempelvis även den som skaffat sig ett varulager på kredit och därefter, utan att stifta ny gäld, håller affären gående så länge tillgångarna förslå under uttagande av alltför stora belopp ur rörelsen. Framför allt av affärsmän och fabrikanter som fått kredit av sina leverantörer kan man fordra, att de icke driva sin rörelse på sådant sätt att den blir förlustbringande för leverantörerna. Så är tydligen händelsen både då rörelsen i och för sig icke är ekonomiskt bärkraftig och då gäldenären för främmande ändamål uttager större belopp än rörelsen förmår bära. För eget behov får gäldenären icke uttaga mer än rörelsens ekonomi tillåter, även om beloppen ej skulle överstiga en i betraktande av hans arbete skälig avlöning. Inser han att rörelsen icke kan avlöna hans arbete med så stora belopp som dem han uttager, måste det fordras av honom att han upphör antingen med dessa uttag eller med rörelsen. Bestämmelsen kan också tillämpas på den som driver rörelse i aktiebolagsform och själv uppbär lön såsom verkställande direktör. Mera sällan kan bestämmelsen bliva tillämplig på hantverkare eller jordbrukare i små förhållanden eller på advokater, läkare eller dylika yrkesutövare, ty dessa anlita vanligen icke verklig förlagskredit i sådan utsträckning att de kunna anses pliktiga använda tillgängliga medel i första hand till rörelsens nytta. Av sådana yrkesutövare fordras blott, att de ej skada borgenärernas intressen genom att föra ett slösaktigt levnadssätt. Det förtjänar erinras, att bestämmelsen blir att tillämpa även där gäldenär gör utgifter som komma hans rörelse tillgodo men äro för stora för att rörelsen skall kunna bära sig. Emedan fordran att utgifterna ej skola lända rörelsen till motsvarande nytta, enligt vad i det följande utföres, skall vara täckt av uppsåt, inträder emellertid icke ansvar där gäldenären gör utgifter som väl objektivt sett äro oförsvarliga men som han själv tror åtminstone på lång sikt vara fördelaktiga. Han ikläder sig exempelvis alltför stora utgifter för lokalhyra, reklam eller representation men tror själv, att dessa utgifter äro motiverade med hänsyn till rörelsens framtida utveckling.
I första stycket har vidare såsom straffbart upptagits, att gäldenär inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarförbindelse. Såsom framgår av brottsbeskrivningen, erfordras för ansvar, att gärningsmannen redan före gärningens förövande häftar i skuld. Bestämmelsen avser nämligen fall, där någon vidtager åtgärd från vilken han bort avhålla sig av hänsyn till de borgenärer han redan har. Däremot är ej meningen med bestämmelsen att straffa någon för det han ådrager sig skulder som han ej kan betala. Enligt vad vid kapitelrubriken framhållits, inträder sålunda ej ansvar enligt detta lagrum i det fall, att en person som saknar nämnvärda skulder inlåter sig på ett äventyrligt företag, vilket medför att han ådrager sig en i förhållande till hans tillgångar övermäktig skuldbörda. Givet är vidare, att bestämmelsen icke heller avser att
