I denna paragraf behandlas, under beteckningen vårdslöshet mot borgenärer, en grupp av brott som i förhållande till de i 1 § upptagna innefatta ett mindre grovt åsidosättande av borgenärernas intressen. I 1 § förutsättes att gäldenären uppsåtligen skadar sina borgenärer. 3 § omfattar dels åtgärder genom vilka gäldenären icke uppsåtligen utan endast av vårdslöshet åsidosätter sina borgenärers intressen, dels även vissa uppsåtliga gärningar. Skillnaden emellan de båda paragraferna hänför sig nämligen icke endast till uppsåtet, utan gärningsbeskrivningarna äro i flera hänseenden olika.
Första stycket motsvarar såtillvida första stycket i l §, att fråga i båda fallen är om verkliga förmögenhetsminskningar, genom vilka gäldenären försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd. De avsedda åtgärderna beskrivas emellertid olika. 1 § avser förstörande, gåva och åtgärd som till sin följd därmed lika är. I 3 § talas om att gäldenären för ett slösaktigt levnadssätt eller fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan sådan åtgärd.
I motsats till 1 § omfattar 3 § främst gärningar av beskaffenhet att fortgå under längre eller kortare tid. Till denna grupp av gärningar hör slösaktigt levnadssätt, d. v. s. att gäldenären för personliga behov förbrukar avsevärt större belopp än med hänsyn till hans yrke och ställning samt övriga omständigheter år tillbörligt. Även om gäldenären icke lever högre än andra, kan han straffas. då han fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen. Detta stadgande svarar mot bestämmelsen i SL 23: 3 p. 4 om ansvar för gäldenär som, sedan han kommit på sådant obestånd att han bort inse det han ej kunde göra rätt för sig, i uppenbar avsikt att fördröja utbrott av konkurs fortsätter sin rörelse och därunder upplånar penningar eller varor. Stadgandet åsyftar i första hand sådana fall, då en gäldenär fortsätter en förlustbringande rörelse under utnyttjande av den möjlighet att erhålla fortsatt kredit som han har därför att han driver en rörelse. Förfarandet liknar i viss mån bedrägeri, eftersom borgenärerna lämna kredit i förlitande på rörelsen som kreditbas men denna i själva verket bjuder föga säkerhet. I ytterlighetsfall, t. ex. om gäldenären vanemässigt köper varor på kredit till högre pris än det för vilket han sedan säljer dem, kan också bedrägeriansvar ifrågakomma, men i det stora flertalet av dylika fall saknar gäldenären säkerligen bedrägeriuppsåt. På grund därav har han hittills varit straffbar endast om hans avsikt varit att fördröja utbrott av konkurs. Denna förutsättning torde emellertid vara för snäv. I stället fordras därför enligt förslaget, att gäldenären genom att fortsätta rörelsen under otillbörlig medelsförbrukning framkallar eller förvärrar obestånd. Det krav på samband mellan rörelsens fortsättande och obeståndet som ligger häri innebär, att
kredit skall hava upptagits med rörelsen som kreditbas samt att
