Ansvar har emellertid icke ansetts böra stadgas för varje sådant åsidosättande av bokföringsskyldighet som nu antytts. Straffbarheten har begränsats till de fall, där på grund av bokföringsfelet ställningen och rörelsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Det förutsättes alltså, att felet är sådant att vid granskning av böckerna rätta sammanhanget lätt undandrager sig uppmärksamheten. Naturligtvis föreligger straffbarhet, om sanningen väl kan utrönas av böckerna men först efter mödosam forskning.
Enligt det sagda inträder ej ansvar för obetydliga oriktigheter i bokföringen. Tekniska ofullkomligheter äro icke heller i och för sig av beskaffenhet att föranleda ansvar. Att inventariet icke är underskrivet bör sålunda ej i och för sig medföra straff, och ej heller andra oordentligheter, så länge de icke inverka på bedömandet. l stor utsträckning komma oriktiga värdeuppgifter i bokföringen ej heller att vara straffbara. I fråga om värderingen av tillgångarna innehålla de i bokföringslagen och aktiebolagslagen meddelade bestämmelserna – utöver det i bokföringslagen upptagna stadgandet att bokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och med iakttagande av god köpmannased – huvudsakligen regler om beaktande dels av tillgångarnas verkliga värde och dels av kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning.
Att tillgångar upptagits över sitt verkliga värde torde redan av den orsaken endast i begränsad omfattning föranleda ansvar enligt ifrågavarande lagrum, att dylika värderingsfrågor ofta i sådan grad äro omdömesfrågor att det är svårt att med erforderlig säkerhet fastställa att övervärdering ägt rum och att gäldenären bort inse att så varit förhållandet. Värderingen kompliceras därav, att den i stor utsträckning innefattar vanskliga avskrivningsfrågor. Därtill kommer, att ett fel med avseende å värderingen i allmänhet ej hindrar ett bedömande med ledning av böckerna. Tydligt är emellertid, att där värdebestämningen skall hänföras exempelvis till vissa å marknaden gängse varupriser, en väsentlig övervärdering kan medföra ansvar. Detsamma gäller om upptagande av tillgång över anskaffnings- eller tillverkningskostnaden, vilket kan verka i hög grad vilseledande. Det motsatta fallet, nämligen att undervärdering ägt rum, torde mera sällan falla under ifrågavarande straffbestämmelse. Något uttryckligt stadgande mot undervärdering innehåller bokföringslagen icke, och det anses i stor utsträckning tillåtet eller t. o. m. förtjänstfullt, att tillgångar nedskrivas under sina rätta värden. Detta sammanhänger med att undervärdering kan vara till nackdel för borgenärerna endast om den drives därhän, att den gör bokföringen i huvudsak oanvändbar som upplysningskälla angående företagets ställning och gång, något som sällan torde inträffa.
Ehuru straffbestämmelsen allenast i ytterlighetsfall blir tillämplig beträffande undervärdering, torde den av skäl som nu antytts från borgenärernas synpunkt vara tillräcklig såsom skydd mot oriktigheter av denna art. För delägare i företaget åter kan undervärdering även i andra fall vara till men. i det att den kan medföra att de ej erhålla tillbörlig utdelning eller att de
