underskatta värdet av sina andelar. För delägarna är det dock mindre bokföringens svårläsbara beskaffenhet än oriktigheter hos de publicerade eller delägarna meddelade uppgifterna som äro till skada. Det synes därför riktigt, att delägarintresset skyddas icke av förevarande bestämmelse utan av de bestämmelser om svindleri och intellektuell handlingsförfalskning som berörts i det föregående. Att förevarande bestämmelse icke avser att skydda delägarintresset framgår ock av att den upptagits bland bestämmelserna om gäldenärsbrott.
Från undervärdering bör väl skiljas det fall, att ställningen i bokföringen gives utseende av att vara sämre än den är genom att tillgångar visserligen icke undervärderas men i stället ej alls upptagas i bokföringen. Ett sådant förfarande innebär, att bokföringen ej giver möjlighet till skälig kontroll över att tillgångarna komma borgenärerna till godo.
Av samma skäl fordras enligt bestämmelsen att bokföringen måste, låt vara endast i stora drag, utvisa rörelsens gång, d. v. s. att affärshändelserna och tiden då de företagits skola på det hela taget framgå av bokföringen i kontinuerlig följd.
Kravet på kontinuitet i bokföringen får emellertid ej drivas därhän, att det icke skulle stå öppet för den bokföringsskyldige att, så länge bokföringen för viss tidsperiod ej är avslutad, genom att rätta förelupna fel undgå ansvar för dem. Om t. ex. balansräkningen för ett aktiebolag i anledning av revisorernas erinringar rättas innan den framlägges, böra felen således ej föranleda ansvar enligt förevarande lagrum. Sedan bokföringsåtgärd blivit definitiv, kan däremot rättelse icke ske med verkan att fritaga den bokföringsskyldige från ansvar.
På den subjektiva sidan fordras uppsåt eller vårdslöshet. Ursäktliga fel vid bokföringen medföra alltså ej ansvar.
Straffet för ifrågavarande brott, vilket betecknats såsom bokföringsbrott, har för normala fall bestämts till fängelse.
Då brottsbeskrivningen enligt paragrafen icke innehåller något krav på att den oriktiga bokföringen framlagts inför utomstående, har det, såsom vid kapitelrubriken närmare motiverats, ansetts lämpligt att genom bestämmelse i andra stycket begränsa åtalsmöjligheten till vissa fall, i vilka det uppstått anledning att granska gäldenärens bokföring. Det har sålunda stadgats, att bokföringsbrott icke må åtalas, där ej gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. Åtal kan naturligtvis anställas även efter det att sådan omständighet upphört, blott brottet icke blivit preskriberat. I SL 5: 16 har upptagits ett stadgande, att tiden för åtalspreskription skall räknas från den tidpunkt då beslut om egendomsavträde meddelas eller åtal eljest tidigast kan ske. Förslaget intager således samma ståndpunkt beträffande bokföringsbrott som gällande rätt intager med avseende på de fall där brott ej må åtalas innan det är dömt till återgång i äktenskap, nämligen att tiden för åtalspreskriptionen icke börjar löpa förrän möjlighet till åtal inträtt. För att förhindra att åtal anställes alltför lång tid efter det brottet förövades, har emellertid tillika
