fråga kan tydligen ej lösas utan att man ingår på en närmare granskning av delaktighetsreglerna, något som ligger utanför kommitténs uppgift.
I fråga om vårdslöshet mot borgenärer äro enahanda synpunkter att anlägga. Det bör sålunda icke anses uteslutet att för medverkan till sådant brott döma annan än gäldenären, detta vare sig brottet är uppsåtligt eller ej. Man kan alltså straffa den som förlett gäldenären till slösaktigt levnadssätt eller äventyrligt företag, givetvis dock endast under förutsättning att han haft sådan insikt om gäldenärens ekonomi som lagrummet förutsätter, något som endast undantagsvis torde vara händelsen. Det är också givet att anställda i ett företag endast i begränsad omfattning kunna göras ansvariga såsom delaktiga i företagsledningens åtgärder, ehuru något principiellt hinder däremot icke förekommer.
För visst fall har det ansetts påkallat att genom uttrycklig bestämmelse göra undantag från den nyss berörda principen om ansvar enligt vanliga regler för medverkan vid gäldenärsbrott. Brottet mannamån mot borgenärer, vilket behandlas i 4 §, förutsätter normalt, att borgenär medverkar genom att mottaga eller låta sig utlova betalning eller säkerhet. Det skulle emellertid vara att gå för långt att av en borgenär kräva lika stor hänsyn till medborgenärernas intressen som av gäldenären i hans förhållande till borgenärerna. Det ankommer nämligen i första hand på gäldenären att se till att förefintliga tillgångar användas till borgenärernas förnöjande efter rättvisa grunder. En borgenär bör i allmänhet kunna mottaga betalning eller säkerhet utan att behöva pröva, huruvida därigenom medborgenärerna bliva lidande. Enligt sakens natur bör en borgenär också utan att behöva befara rättsliga efterräkningar kunna inom vissa gränser öva påtryckningar på gäldenären för att förmå honom att fullgöra sin förpliktelse. Endast om borgenärens tillvägagångssätt präglas av uppenbar illojalitet mot medborgenärerna, synes det böra komma i fråga att inskrida med straff emot honom. Det har därför i andra stycket stadgats, att borgenär som tager eller låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmån skall straffas endast om han brukat otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller handlar i hemligt samförstånd med gäldenären. Beträffande frågan när hot får anses otillbörligt kan ledning hämtas av vad kommittén vid 21: 4 yttrat angående utpressning. Såsom exempel på otillbörligt löfte om förmån må nämnas löfte om anställning ät gäldenären. Däremot åsyftas självfallet icke en affärsmans löfte, att gäldenären skall få köpa nya varor på kredit om han betalar förut levererade. Bestämmelsen om ansvar för borgenär som skaffar sig betalning i hemligt samförstånd med gäldenären drabbar borgenär som vid ackordsförhandling träffar hemligt avtal med gäldenären, t. ex. genom att utfärda s. k. sidolöpare.
Med hänsyn till de regler om borgenärs ansvar för vilka nu redogjorts har viss begränsning vidtagits i straffbestämmelserna i 213 § konkurslagen och 50 § lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs.
