Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1940 20.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
238
Åverkan m. m.
24 kap.

24 KAP.

Kommittén föreslår, att SL 24 kap. upphäves. Åverkansbrotten skola enligt förslaget mista sin särställning och, på sätt motiveringen till 20: 7 närmare utvisar, inordnas bland de vanliga förmögenhetsbrotten, varvid brott beträffande fastighet i annans besittning komma att falla under 20 kap. och brott beträffande fastighet som man själv innehar under 22 kap. Emellertid skall bestämmelsen i SL 24: 9 överflyttas till 59 § ägofredslagen och SL

24: 11 delvis erhålla sin motsvarighet i en ny § 12 a i SL 11 kap. Beträffande olovligt jagande och fiskande hänvisas till punkt 4 i övergångsbestämmelserna samt beträffande stadganden av privaträttslig betydelse i SL 24 kap. till övergångsbestämmelserna punkterna 5 och 6.


25 KAP.

Jämlikt SL 25: 11 och 12 skall en ämbets- eller tjänsteman, som gör sig skyldig till förskingring i tjänsten, dömas till såväl avsättning som frihetsstraff. Gitter han genast ersätta det förskingrade eller ställa sådan säkerhet därför att någon skada av gärningen ej kan komma, blir straffet dock allenast avsättning. Thyrén (VII 7 § och s. 180) föreslår inga mera väsentliga ändringar i dessa regler.

Att det förmögenhetsbrott och det ämbetsbrott, varav ämbetsmannaförskingringen består, upptagits till gemensam behandling torde i första rummet bero på att man i motsats till vad som gäller vid vanlig förskingring velat bygga straffbudet på grundsatsen, att den som i kraft av sitt ämbete mottager allmän eller enskild egendom under alla förhållanden handhar denna under förskingringsansvar. Såsom förskingringsbegreppet i kommitténs förslag är utformat, finnes ur nyssnämnda synpunkt ingen anledning att behandla ämbetsmannaförskingringen annorlunda än som vanlig förskingring i förening med tjänstefel.

Ett annat skäl för den nuvarande ordningen är tydligen att man velat sätta straffet högre än ämbetsbrottet och förskingringsbrottet vart för sig skulle hava medfört. Ämbetsbrottet, vilket som nämnt nu alltid medför avsättning, skulle, om särskilt stadgande ej funnes, bedömas jämlikt SL 25: 16. I vanliga fall blir straffet även enligt detta lagrum avsättning, men under vissa omständigheter, nämligen om det var av förhastande som ämbetsmannen förgick sig och därav kom ingen eller ringa skada, kan dock straffet nedsättas till böter eller mistning av ämbete på viss tid. Vad förskingringsbrottet angår, var vid strafflagens tillkomst straffet enligt SL 25: 11 straffarbete från och med sex månader till och med fyra år men enligt SL 22: 11 blott böter eller fängelse. 1890 skedde en utjämning genom att i sistnämnda lagrum straffarbete i högst två är tillades samtidigt som i SL 25: 11 infördes