brukar något utan lov betecknas däremot i förslaget såsom egenmäktigt förfarande och faller under allmänt åtal. Det har icke ansetts tillfredsställande att, såsom för närvarande, tillåta allmänt åtal där fråga är om brukande av fortskaffningsmedel men ej annars.
De såsom oredligt förfarande betecknade gärningarna äro för närvarande straffria, i den mån de icke kunna bestraffas enligt SL 22: 1 såsom sådant svikligt förfarande som tillskyndar annan förlust eller enligt SL 22: 13 såsom föryttrande av ont för gott, mängt för omängt eller det varuti man vet fel vara. Hit höra en mångfald icke ovanliga men stundom ganska oskyldiga vilseledanden. Det har ansetts lämpligt att anförtro överåklagaren prövningen av frågan, vilka fall som böra åtalas.
Genom kommitténs förslag förläggas sålunda alla förmögenhetsbrott under allmänt åtal med allenast två inskränkningar: dels må brott mot närstående åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse eller om överåklagaren finner det påkallat ur allmän synpunkt; dels tillåtes allmänt åtal av vissa lindrigare förmögenhetsbrott först efter sådan lämplighetsprövning från överåklagarens sida.
Förslaget om lämplighetsprövning från överåklagarens sida är en nyhet av principiell räckvidd. Det är här, liksom i processlagberedningens förslag om åtalseftergift, fråga om införande av opportunitetsprincipen för vissa särskilda fall. Kommitténs förslag har utformats oberoende av processlagberedningens, men någon motsättning förslagen emellan synes ej föreligga.
Att i överensstämmelse med vad som skett i Norge och av den norska straffelovkomiteen förordats genomföra nämnda princip över hela linjen eller i varje fall i mera avsevärd utsträckning, exempelvis beträffande försök till brott, torde innefatta en så vittgående åtgärd att den faller utanför kommitténs uppdrag. Det nu framlagda begränsade förslaget, som blott i ett par undantagsfall öppnar möjlighet för allmän åklagare att efter lämplighetsprövning anställa åtal vid angivelse- eller målsägandebrott, åsyftar icke någon slutlig reglering av detta ämne. Det är avfattat med tanke på att icke föregripa vare sig en allmän åtalsreform eller en sådan reformering av de materiella reglerna om avbetalningsköp och andra hithörande förhållanden, att en särskild åtalsregel blir överflödig. Ett sådant ingrepp i den nuvarande åtalsrättens principer som att inskränka målsägandens åtalsrätt – något vartill erfarenheterna från avbetalningshandeln möjligen kunde giva anledning – kan tydligen icke vid revision av allenast en viss brottsgrupp komma under bedömande.
III. Förmögenhetsbrottens allmänna kännetecken.
Den svenska strafflagen känner icke begreppet förmögenhetsbrott. De brott, som enligt kommitténs uppfattning äro att hänföra till denna kategori, behandlas i olika kapitel av strafflagen, vilke delvis avse även brott av helt annan art.
