genom att betaga avbetalningssäljarna möjligheten att kostnadsfritt anlita allmän åklagare som indrivningsorgan ville man tvinga säljarna till en viss försiktighet vid anskaffande av köpare. Såsom vid lagfrågans behandling vid 1934 års riksdag betonades, kunna de till avbetalningshandeln knutna problemen icke slutligen lösas genom ändring av åtalsbestämmelserna. Den ytterligare utredning, varom 1934 års riksdag (skrivelse nr 195) anhöll, har föranlett förslag till reformer på civilrättens område (se SOU 1938: 11). I avbidan på och till komplettering av dessa kunna lämpligen vissa åtgärder vidtagas inom strafflagens ram. Kommitténs förslag innebär, att köpares olovliga förfogande över gods, vartill säljaren förbehållit sig ägande- eller säkerhetsrätt, betraktas som ett lindrigare brott än förskingring, benämnt olovligt förfogande. Kommittén återkommer i den speciella motiveringen till detta ämne. Det har emellertid synts kommittén påkallat att därjämte bibehålla en särskild åtalsregel; enligt förslaget må sådant förfogande ej åtalas av allmän åklagare, med mindre överåklagaren finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.
Regeln att åtal ej må ske annat än om överåklagaren finner det vara ur allmän synpunkt påkallat skall enligt förslaget vinna tillämpning ej blott på olovligt förfogande över avbetalningsgods utan även på vissa andra fall, som, enligt förslaget inrymmas under brottsbeteckningarna olovligt förfogande, olovligt brukande och oredligt förfarande. Gemensamt för dessa brott är att de, liksom egenmäktigt förfarande, endast behöva innefatta formella rubbningar i de bestående rättsförhållandena samt i varje fall äro av jämförelsevis lindrig art. Under brottsbeskrivningarna falla ett stort antal tämligen allmänt förekommande gärningar, vilka enligt gällande rätt i regel äro antingen målsägandebrott eller helt straffria. Att bibehålla några målsägandebrott i den meningen att staten aldrig skulle kunna öva inflytande på brottens beivrande torde, såsom redan framhållits, vara uteslutet. Däremot synes det rimligt att beträffande dessa lindriga brott anförtro överåklagaren en lämplighetsprövning i vad mån åtal är av allmänna hänsyn påkallat i fall då åtal ej väckes av målsägande.
Under beteckningen olovligt förfogande sammanfattas – förutom olovligt förfogande över avbetalningsgods – huvudsakligen vissa för närvarande straffria gärningar samt flertalet av de i SL 22: 13 upptagna målsägandebrotten. Såsom olovligt förfogande betecknas även att någon olovligen tillägnar sig hittegods. Underlåtenhet att tillkännagiva hittegodset, i förslaget benämnd fyndförseelse, skall emellertid ligga under allmänt åtal. Den nuvarande ordningen, enligt vilken detta är målsägandebrott, är tydligen otillfredsställande,eftersom intet åtal kan ske då på grund av den skyldiges underlåtenhet att tillkännagiva fyndet rätter ägare icke blir känd.
Med olovligt brukande avses i förslaget dels visst brukande av fast egendom som nu är straffbart enligt SL 24 kap. och alltså är målsägandebrott, dels ock brukande av lös egendom i gärningsmannens besittning vilket nu kan straffas enligt SL 22: 12 första stycket och jämväl är målsägandebrott. Det i SL 22: 12 andra stycket avsedda fallet att gärningsmannen tager och
