Såsom Thyrén framhållit, är förmögenhet emellertid icke något entydigt begrepp. Redan av den orsaken synes det icke lämpligt att betjäna sig av begreppet, när det gäller att i lagtext vid de särskilda brotten beskriva förutsättningarna för ansvar. Icke heller finner kommittén det önskvärt att på annat sätt utmärka, att de brott som kommittén uppfattar såsom förmögenhetsbrott höra till denna kategori. Kommittén nöjer sig med att sammanföra hithörande brott i vissa kapitel av strafflagen (kap. 20–23). Det har icke ansetts lämpligt att därvid genomföra systematiken med full stränghet; i särskilda fall hava praktiska hänsyn fått avgöra huruvida ett brott skall upptagas i något av dessa kapitel.
I överensstämmelse med den tankegång som Thyrén utvecklat bör enligt kommitténs mening icke redan den omständigheten att ett brott har ekonomisk verkan medföra, att det uppfattas såsom riktat mot annans förmögenhet och därför anses vara ett förmögenhetsbrott. I det föregående hava förfalskningsbrotten nämnts såsom exempel på brott, vilka väl kunna medföra skada för annans förmögenhet men, emedan de äro kriminaliserade oavsett huruvida de äga denna verkan, icke böra hänföras till förmögenhetsbrotten. Genom att se det utmärkande för denna brottsgrupp i brottets egenskap att vara ett angrepp på annans förmögenhet tager kommittén vidare avstånd från tanken att till förmögenhetsbrotten räkna alla brott som förövas med vinningsuppsåt. En sådan kategori skulle omfatta alltför olika gärningar. Det är sålunda tydligt, att brott sådana som exempelvis mord för betalning eller koppleri icke med fördel kunna behandlas i samma sammanhang som stöld eller förskingring.
Bland de brott som kommittén räknar till förmögenhetsbrotten utgöras de ojämförligt flesta och viktigaste av sådana, i vilka angreppet mot annans förmögenhet består i att denne tillskyndas ekonomisk skada. Såsom framgår av vad nyss anförts ur Thyréns framställning, kan sådan skada utgöras av förlust av förmögenhetsobjekt till vilket annan har en förmögenhetsrätt en person blir frånstulen en sak – men kan föreligga även om icke någon viss rättighet blivit kränkt – en person narras genom bedrägeri att inlåta sig på en oförmånlig affär. Att skadan skall vara av ekonomisk art har icke ansetts nödigt att uttryckligen framhålla i den föreslagna lagtexten, då detta torde följa av språkbruket i SL 6: 1. Däremot har i vissa andra hänseenden en närmare bestämning av skaderekvisitet ansetts erforderlig. Vid många brott där detta rekvisit upptagits fordras sålunda enligt förslaget, att den ifrågavarande handlingen innebär skada.
Med detta uttryckssätt avses det första att angiva, att det ej är tillräckligt att handlingen orsakar skada. Skadan måste på ett omedelbart sätt vara knuten till handlingen. Såsom stöld skall sålunda enligt förslaget väl anses tillgrepp av penningsedel eller av skuldebrev men däremot i regel icke tillgrepp av t. ex. en fullmakt, även om denna sedermera skulle begagnas till fullmaktsgivarens skada. Icke heller bör enligt förslaget bedrägeriansvar i allmänhet inträda, om någon med vilseledande uppgifter förmår annan att utfärda en fullmakt. Att ansvar för stöld eller bedrägeri enligt
