och tydligen bör detsamma gälla för de sällsynta fall då det tillgripna övergår till annan omedelbart och utan att tjuven först tillägnar sig det, t. ex. då någon i ett obevakat ögonblick olovligen tappar bensin från pumpen vid en bensinstation i behållaren på sin väns automobil. Lika tydligt är, att vinningsrekvisitet måste anses uppfyllt där en anställd vid ett affärsföretag i enlighet med innehavarens direktiv genom oriktiga uppgifter lurar på en kund en underhaltig vara. Och detsamma bör otvivelaktigt gälla även om den anställde handlar utan order i ovist nit eller om det är en helt utomstående som av något skäl på detta sätt vill gynna företaget. Att i sådana fall vinning för annan är att jämställa med vinning för gärningsmannen har synts så uppenbart, att det icke ansetts behövligt att erinra därom i lagtexten. Det synes å andra sidan också utan lagbestämmelse vara tydligt att vinningsrekvisitet ej är uppfyllt där den vinning, som uppkommer för annan än gärningsmannen, för denne framstår såsom en ovidkommande biomständighet. Det är sålunda klart, att en person som för att skada annan lurar denne att företaga en onyttig järnvägsresa icke kan anses därigenom begå ett vinningsbrott, ehuru järnvägen gör vinning genom försäljningen av biljett. Ett annat exempel där vinningsrekvisitet brister är att ledningen för ett aktiebolag, som gjort stora förluster, för att undvika likvidation offentliggör oriktiga uppgifter om bolagets ställning med påföljd att bolagets aktier på börsen köpas och säljas för högre pris än de äro värda; att därvid säljarna skörda vinst gör tydligen icke bolagsledningens förfarande till ett vinningsbrott.
Såsom i det föregående framhållits, avser kommittén att genom uttrycket "innebär skada" begränsa skaderekvisitet så, att det är uppfyllt endast då den ifrågavarande åtgärden omedelbart medför skada. Med uttrycket avses emellertid även att antyda, att hithörande brott äro fullbordade redan vid en tidig tidpunkt.
I detta hänseende är en jämförelse med skadeståndsrätten belysande. Om en person som orsakat en skada därefter har återställt det tidigare tillståndet, behöver han naturligtvis icke betala ersättning, såvida icke den övergående skadesituationen varit till men. En tjuv, som återställer det stulna, går därför i allmänhet fri från skadeståndsskyldighet; för att han skall undgå ersättningsansvar räcker det för övrigt av nu nämnda grund, att det stulna finnes i behåll då han lagföres och därför kan genom myndighets ingripande återställas till den bestulne. Det är vidare självfallet, att beloppet av skadestånd bestämmes med hänsyn till förhållandena sådana de låta sig överblicka vid tiden för domstolens prövning och att alltså händelser som inträffat efter den skadande gärningen men före domen kunna inverka på skadeståndets belopp. Med hänsyn till det sagda är det helt naturligt och enligt RB 21: 2 uttryckligen tillåtet, att i vissa fall fastställandet av skadeståndet uppskjutes till en tidpunkt då förhållandena bättre kunna överblickas.
För det straffrättsliga bedömandet är läget ett annat. Enligt nutida uppfattning är straffet en reaktion mera mot den brottsliga handlingen än mot dennas effekt. Med hänsyn härtill är det naturligt. att brott anses förövat,
