åtgärden utsätter den ifrågavarande personens förmögenhet för en så beskaffad fara. På enahanda sätt kan även vinning föreligga vid samma tidiga tidpunkt. En sak för sig är att den risk, som eljest skulle följa av viss handling, i det särskilda fallet kan vara utesluten, emedan gärningsmannen äger såväl vilja som fullgod förmåga att ersätta en hotande förlust. Det är givet, att i ett sådant fall handlingen icke kan anses innebära skada.
Enligt det betraktelsesätt som nu framställts är i princip den vidare utvecklingen av händelseförloppet utan betydelse för frågan huruvida åtgärden innebär skada, låt vara att senare inträffade händelser kunna vara av värde för utredningen huruvida ekonomiskt betydelsefull risk uppstått genom åtgärden. Den omständigheten att slutlig förlust icke inträffat kan därför ej utan vidare fritaga från ansvar. Att utgången blir lycklig förmår nämligen icke utplåna den omständigheten, att målsägandens förmögenhet utsatts för risk som för en tid minskat densamma. Det är sålunda, för att taga ett exempel, uppenbart, att en förmyndare som inlåter sig på hasardspel med myndlingens medel skall dömas för förskingring, oavsett om han vinner och därefter återställer beloppet. Likaså skall en person, som skaffar sig kredit till en affärstransaktion genom att medelst oriktiga uppgifter i väsentlig mån dölja den därmed förenade risken, otvivelaktigt dömas för bedrägeri, även om transaktionen skulle lyckas och försträckningen därför blir återbetalad.
Att den här framlagda uppfattningen är välgrundad belyses ytterligare, om man betänker att, såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget, skadan i allmänhet skall vara uppsåtlig. Den som genom förskingring eller bedrägeri bereder sig möjlighet att spekulera för egen räkning på annans risk har emellertid uppenbarligen i många fall icke uppsåt att tillskynda den andre någon slutlig förlust, om uppsåt förstås i sin hos oss vedertagna betydelse. Tvärtom skulle han ofta avstå från transaktionen, om han kunde förutse att utgången skulle bliva denna. Vad han vill är endast att låta* den andre löpa risken av förlust. Men de ifrågavarande straffbuden skulle vara föga verksamma, om de ej avsåge att bestraffa just detta. Följden av en motsatt ståndpunkt skulle vara, att större transaktioner av ifrågavarande slag i allmänhet ej skulle ådraga ansvar ens om de ledde till förlust. Det är nämligen sällan möjligt att antaga, att den som företager en sådan transaktion har uppsåt att orsaka slutlig förlust, eftersom han, om affären får denna utgång, icke har stora möjligheter att undgå upptäckt.
Med stöd av de överväganden för vilka redogjorts i det föregående har kommittén för en grupp av brott, vinningsbrotten, uppställt fordran att den brottsliga gärningen eller en därav framkallad disposition skall innebära vinning och skada. Till denna grupp av brott höra de mest betydelsefulla förmögenhetsbrotten, såsom bedrägeri (21: 1), förskingring (22: 1) och utpressning (21: 4). Även stöld (20: 1), rån (20: 5) och ocker
(21: 5) äro vinningsbrott, ehuru vinningsrekvisitet där uttryckts något annorlunda. Vid några brott upptages ett skaderekvisit utan att det tillika kräves
vinning, Det är fallet med trolöshet mot huvudman (22: 5) samt med vissa av
