de fall som i förslaget upptagas under benämningen oredligt förfarande (21: 7). För att dessa brott skola föreligga kräves enligt den föreslagna lagtexten, att det förfaringssättet skadar någon. Såsom närmare. skall utvecklas i den speciella motiveringen, har detta uttryckssätt valts i stället för uttrycket "innebär skada" i syfte att angiva att även skada som utgör en icke omedelbar följd av den brottsliga handlingen skull vara tillräcklig för att uppfylla skaderekvisitet vid dessa brott. Därav att ordet innebär icke användes vid angivande av skaderekvisitet får emellertid icke motsättningsvis slutas, att brottet ej skulle vara fullbordat redan då den förfördelades förmögenhet utsättes för en ekonomiskt betydelsefull risk. Den princip i detta hänseende som i det föregående utvecklats är grundad i sakens natur. varför det ansetts överflödigt att komplicera lagtexten med en erinran om att den gäller även vid dessa brott.
En särskild brottsgrupp bildas av brotten egenmäktigt förfarande (20: 6), olovligt förfogande (22: 4) och viss typ av oredligt förfarande (21: 7), i vilka icke något skaderekvisit upptagits. Det kan naturligtvis med hänsyn därtill ifrågasättas, huruvida icke dessa, brott äro så artskilda från de i det föregående nämnda att de borde behandlas i annat sammanhang än dessa. Att kommittén icke desto mindre upptagit dessa brott bland förmögenhetsbrotten beror på att bestämmelserna om dem på visst sätt komplettera bestämmelserna angående stöld, förskingring och bedrägeri. Då kommitténs utredning av praktiska skäl icke utsträckts till SL 19 kap., ingår däremot det i SL 19: 20 behandlade brottet uppsåtlig skadegörelse å sak icke bland de av kommittén behandlade förmögenhetsbrotten.
I det föregående hava de s. k. konkursbrotten, i förslaget motsvarade av en kategori benämnd gäldenärsbrott (23 kap.), lämnats åsido. Av skäl som komma att beröras i den speciella motiveringen vid rubriken till 23 kap. har det icke befunnits sakenligt att inpassa dessa brott i samma schema som de förut behandlade. Vinnings- och skaderekvisiten äga emellertid viss motsvarighet vid gäldenärsbrotten, och dessa uppfattas därför av kommittén såsom förmögenhetsbrott.
Den föregående framställningen har haft avseende på fullbordade brott. Att försök, i den mån sådant enligt förslaget är straffbart (20: 8, 21: 8,
22: 9 och 23: 6), behandlas i sammanhang med det fullbordade brottet tarvar ingen motivering. Enahanda är förhållandet med förberedelse, där sådan gärning undantagsvis straffbelägges (20: 9, 21: 8 stycke 2, 21: 10).
Även ett brott sådant som svindleri (21: 9), vilket ofta men ej alltid utgör förberedelse till bedrägeri och i förslaget behandlas såsom ett självständigt brott, har ansetts böra upptagas bland förmögenhetsbrotten i stället för att räknas såsom ett brott mot allmänheten, vilket även vore möjligt. En liknande tankegång har föranlett, att bokföringsbrott (23: 5) har hänförts till gäldenärsbrotten, ehuru det även kunde uppfattas såsom ett brott mot allmänheten.
Det är uppenbart, att skaderekvisitet ej får anses uppfyllt, med mindre skada är för handen objektivt sett och alltså ej blott i gärningsmannens föreställning. Huruvida vinningsrekvisitet likaledes skall vara ett objektivt
