kommittén sålunda icke vid något vinningsbrott krav på direkt uppsåt att göra vinning, vinningssyfte. Om det objektiva förmögenhetsresultatet förverkligas, saknas tillräcklig anledning att utesluta vinningsbrott, där resultatet omfattas av ett uppsåt som icke uppnår syftets högre samhällsfarlighet. Liksom på de flesta brottsområden minskas även här straffets avhållande verkan, om det göres beroende av den vanskliga bevisningen om syfte och icke träffar det i senare straffrättsutveckling alltmer beaktade eventuella uppsåtet. Då kommittén undantagsvis velat uppställa krav på avsikt i visst hänseende, har detta skett genom att använda uttrycket "för att". När i 21: 9 första stycket, som handlar om viss form av svindleri, brottsbeskrivningen innehåller att handlingen företages "för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom", kräves sålunda att handlingen företages i denna avsikt. Däremot använder kommittén uttrycket "med uppsåt att" för att beteckna alfa former av uppsåt.
Den bestämning av begreppet uppsåt, från vilken kommittén i anslutning till härskande doktrin och rättstillämpning utgår, skulle vara alltför snäv, om icke begreppet skada uppfattades på sätt i det föregående utvecklats. Ty såsom förut framhållits skulle i många fall den som genom förskingring eller bedrägeri skaffar sig medel för en affärstransaktion säkerligen hava avstått från gärningen, om han vetat att den skulle leda till förlust. Detta innebär, att han i förhållande till förlusten ej ens har eventuellt uppsåt i den mening vari detta begrepp här fattats. Om det, mot vad kommittén funnit riktigt, skall fordras uppsåt i förhållande till den slutliga förlusten, måste uppsåtsbegreppet därför utvidgas, så att redan vetskap om att transaktionen är förbunden med viss risk är tillfyllest för att gärningen skall anses uppsåtlig. Det uppstår då svårigheter att bestämma, huru stor den medvetna risken skall vara för att uppsåt skall anses föreligga.
I vissa fall, där detta uttryckligen angivits, fordras enligt förslaget för straffbarhet e uppsåt utan allenast oaktsamhet. Detta är händelsen främst i sådana fall, där gärningsmannens ställning ger särskild anledning till krav på aktsamhet. Det föreslås sålunda straff för den, som i utövning av yrke eller näring köper sak som är frånhänd någon genom brott, ehuru han har skälig anledning antaga att brott föreligger, och likaså för person i ledande ställning inom ett företag, vilken av grov vårdslöshet sprider vilseledande uppgifter om företaget.
IV. Förslagets systematik.
Enär den nya lagstiftning om förmögenhetsbrott till vilken kommittén haft att utarbeta förslag är ett första led i arbetet på en successiv allmän reform av strafflagens speciella del, har kommittén övervägt, huruvida denna reform borde ske i den ordning som följdes vid tillkomsten av 1864 års strafflag, då fristående lagar om olika partier först utfärdades och senare sammanfattades till en enhetlig strafflag. En sådan lagstiftningsmetod skulle äga
