rekvisit kan däremot vara föremål för delade meningar. I utländsk lagstiftning har man ofta stannat vid en fordran på vinningssyfte utan att tillika kräva att vinning kommit till stånd. Den danska strafflagen upptager sålunda "Berigelseshensigt" såsom det enhetliga kännetecknet på alla vinningsbrott. I Thyréns utkast har även genomgående uppställts fordran på vinningssyfte, men vid vissa hithörande brott, bland annat bedrägeri och trolöshet mot huvudman, har därjämte såsom objektivt rekvisit fordrats att förfogandet innebär förmögenhetsskada för den angripne samt orättmätig vinning för gärningsmannen eller en tredje man. Rättstillämpningen i vårt land har uppfattat vinningsrekvisitet i första hand såsom ett objektivt rekvisit. Vinningen skall sålunda verkligen hava kommit till stånd; den skall därjämte liksom övriga objektiva rekvisit vara omfattad av gärningsmannens uppsåt, men därutöver kräves icke något särskilt vinningssyfte. Denna ståndpunkt har för ett särskilt fall kommit till uttryck i lagen, nämligen då straff för utpressning år 1934 blev infört. Enligt lagens beskrivning skall utpressaren hava utfört brottet "sig eller annan till orättmätig vinning", d. v. s. orättmätig vinning skall hava uppkommit och detta skall hava varit gärningsmannens uppsåt. Denna inhemska ståndpunkt synes kommittén böra bibehållas för alla vinningsbrott, emedan straffbestämmelserna bliva klarare och verkningsfullare, om brottsbeskrivningarna byggas på det objektiva förmögenhetsresultatet än om det avgörande är ett vinningssyfte, vars tillvaro är svår att bevisa och vars frånvaro en gärningsman lätt kan intala sig. Endast beträffande stöld och rån göres enligt förslaget en avvikelse från denna ståndpunkt. Såsom skall framgå av den speciella motiveringen, är avvikelsen dock mera skenbar än verklig.
Vad beträffar förmögenhetsbrottens subjektiva rekvisit fordras enligt förslaget liksom enligt hittillsvarande rättstillämpning i regel uppsåt omfattande alla objektiva rekvisit. Denna fordran är underförstådd vid alla brott enligt förslaget, beträffande vilka något annat icke angivits. I fråga om innebörden av kravet på uppsåt utgår kommittén från strafflagskommissionens framställning (SOU 1923: 9 s. 123 f.), vilken i stort sett
giver uttryck för den rådande uppfattningen inom doktrin och praxis i vårt land. l terminologiskt hänseende förordar kommittén emellertid en mindre avvikelse från kommissionens framställning. Uppsåt föreligger enligt kommittén för det första, då det brottsliga resultatet är vad gärningsmannen önskar uppnå med sin handling eller är ett genomgångsled för uppnående av vad han egentligen önskar. I dessa fall föreligger direkt uppsåt, även kallat avsikt eller syfte. Uppsåt är vidare för handen, där det brottsliga resultatet av gärningsmannen uppfattas såsom nödvändigt förbundet med den önskade effekten utan att likväl vara ett genomgångsled till detta, s. k. indirekt uppsåt. Slutligen föreligger uppsåt, s. k. eventuellt uppsåt, där gärningsmannen uppfattar det brottsliga resultatet såsom möjligen förbundet med handlingen men Ovisst, utan att visshet i detta hänseende skulle avhållit honom från handlingen. Kravet på uppsåt är, där annat ej angives, uppfyllt så snart uppsåt föreligger i någon av dessa former. I olikhet mot Thyrén upptager
