efter samma princip som den av Thyrén använda, alltså efter angreppsobjektet. Fullt utbildad finnes indelningen i den nya schweiziska strafflagen, som upptager fyra grupper av förmögenhetsbrott. nämligen brott mot äganderätt, brott mot förmögenheten i dess helhet, brott mot immaterialrätter samt konkurs- och utmätningsbrott. Vanligen uppställas brott mot immaterialrätter icke som en särskild grupp, och angrepp mot obligationsrätter äro i regel straffbara blott i form av konkursbrott. Vid sidan av den nu nämnda indelningen efter angreppsobjektet förekommer även indelning efter angreppssättet. Sålunda delar den italienska strafflagen förmögenhetsbrotten i brott medelst våld å sak eller person (mediante violenza alle cose o alle persone) och brott medelst svek (mediante frode). Till våldsbrotten räknas stöld, rån, utpressning, skadegörelse samt allehanda fall av åverkan och egenmäktigt besittningstagande; till svekbrotten åter bedrägeri, ocker, förskingring, tjuvgömmeri m. m.
När det gällt att välja indelningsgrund för förmögenhetsbrotten, har kommittén utgått ifrån att uppställningen bör vara lättfattlig för gemene man samt grundas på hänsyn till brottslingarnas genomsnittliga psykologiska typ. Ur dessa synpunkter lämnar den av Thyrén föreslagna indelningen åtskilligt övrigt att önska.
Att ett brott kränker en viss rättighet, t. ex. äganderätt, säger i allmänhet litet eller intet om brottets eller brottslingens beskaffenhet. Stöld och förskingring innebära visserligen båda enligt Thyrén kränkning av annans äganderätt, men brotten äro mycket olika varandra och begås i regel av brottslingar av helt skilda typer. Såsom Thyrén själv (III s. 113 f.) framhållit, spelar i själva verket frågan huru äganderättskränkningen sker kriminalpsykologiskt en större roll än själva det faktum att äganderätt kränkes. Det kan också hända att brottsligheten måste anses vara likartad. evad äganderättskränkning är för handen eller icke. Enligt en fast rotad allmän uppfattning föreligger sålunda förskingring även i fall då ingen äganderätt kränkes. Har någon fått penningar om hand under redovisningsskyldighet för annans räkning, är den sistnämnde visserligen icke ägare till penningarna, men vid bristande redovisning anses dock "penningförskingring" föreligga. Detta brott behandlas av Thyrén såsom ett trolöshetsbrott i ett helt annat sammanhang (Thyrén IV 6 §, se härom Thyrén IV s. 157–161) än det egentliga förskingringsbrottet, vilket behandlas i anslutning till stöldbrottet (Thyrén III 1–3 §§). Det trolöshetsmoment i penningförskingringen, som gjort att Thyrén behandlat denna som ett trolöshetsbrott, återfinnes emellertid även hos annan förskingring av anförtrott gods. Det synes också vara vida större kriminalpolitisk likhet mellan penningförskingring och annan förskingring av anförtrott gods än mellan förskingring av anförtrott gods och förskingring av hittegods. Det framträder därför som ett önskemål, att i en ny lagstiftning om förmögenhetsbrott förskingring av anförtrott gods sammanföres med penningförskingring men skiljes från förskingring av hittegods.
Ett annat skäl mot att indela förmögenhetsbrotten efter angreppsobjektet
