är, att den kränkta rättighetens art stundom bestämmes av yttre formella omständigheter och icke av sakens egen natur. Sålunda brukar vid avbetalningshandeln säljaren förbehålla sig äganderätten till det sålda godset; förfogar köparen över godset i strid häremot, anses han begå förskingring, eftersom säljarens äganderätt kränkes. Emellertid är det blott till namnet säljaren har äganderätt till godset; den verkliga innebörden av parternas överenskommelse är, att säljaren skall hava säkerhet för köpeskillingens betalning. Brottet bör därför, ehuru säljarens rätt kallas äganderätt, behandlas som åsidosättande av ett till säljarens säkerhet gjort åtagande. Slutligen förtjänar det erinras, att ett förmögenhetsbrott av visst slag anses föreligga, ehuru något sådant angreppsobjekt, som enligt Thyréns mening är kännetecknande för detta slags brott, icke i det särskilda fallet kränkes. Även om den angripne olovligen åtkommit den egendom varom fråga är och följaktligen icke har någon rätt som förtjänar skydd, kan det icke tillåtas andra att straffritt frånhända honom egendomen. Det är själva förfaringssättet – att stjäla, bedraga etc. – som måste vara förbjudet i ett ordnat samhälle.
Av nu antydda skäl har kommittén vid förslagets utarbetande valt sättet för brottets förövande som indelningsgrund. Med stöld hava därför till ett kapitel sammanförts icke alla brott som kränka äganderätt utan alla brott som begås på liknande sätt som stöld. Hit hava sålunda förts alla tillgreppsbrott, d. v. s. alla brott som ske genom att en sak olovligen tages i besittning, ävensom andra besittningsrubbningar, t. ex. brytande eller anbringande av lås. Kapitlet omfattar även besittningsrubbningar i fastighetsförhållanden och andra intrång på fastighet, t. ex. genom att bygga, gräva, plöja, låta kreatur beta, upptaga väg eller dylikt. Åverkansbrotten hava alltså till största delen inordnats i detta sammanhang. I samma kapitel behandlas även rån, dit kommittén hänfört ej blott tillgrepp utan varje förmögenhetsöverföring medelst råntvång, d. v. s. våld å person eller hot som innebär trängande fara. Kapitlet omfattar alltså utöver egentliga besittningsintrång även likartade intrång i annans möjlighet att råda över sin förmögenhet. Gemensamt för alla i kapitlet behandlade brott är, att gärningsmannen egenmäktigt, med yttre maktmedel, angriper en främmande maktsfär.
Närmast besläktade med de nu angivna äro sådana förmögenhetsbrott, där gärningsmannen angriper en främmande maktsfär på annat sätt, med psykiska medel. Hit höra framförallt angrepp på sätt som motsvara de civila ogiltighetsgrunderna i avtalslagens tredje kapitel, angrepp medelst svek (bedrägeri),
tvång (utpressning) eller på annat dylikt sätt (ocker). Under det att vid bedrägeri och utpressning gärningsmannen i typiska fall själv skapar den situation varav han drager fördel. utnyttjar han vid ocker blott en redan föreliggande situation. Härutinnan överensstämma med ocker andra i kapitlet behandlade brott, tjuvgömmeri m. m.
Under det att de nu Omnämnda båda grupperna av förmögenhetsbrott ske genom angrepp på främmande maktsfär. innefatta övriga av kommittén behandlade brott missbruk av egen maktsfär. Främst märkas här sådana brott
