brottslingstyper än de båda senare kapitlen, som röra missbruk av egen maktsfär; och bland brottslingar som angripa främmande maktsfär är det en tydlig skillnad mellan tjuvar, rånare och andra som använda yttre maktmedel samt bedragare och andra mera "intellektuella" brottslingstyper. Inom vart och ett av de fyra kapitlen om förmögenhetsbrott behandlar kommittén i första hand förmögenhetsangrepp, som begås på det för kapitlet kännetecknande sättet och tillika innebära en förmögenhetsöverföring. Sålunda börjar 20 kap. med stöld och rån. Under beteckningen egenmäktigt förfarande upptagas därefter egenmäktiga förmögenhetsangrepp som antingen innebära skada utan att tillika innebära motsvarande vinning eller ock varken innebära vinning eller skada. Dit hänföras sålunda exempelvis sådana fall som att någon egenmäktigt sätter sig i besittning av sak mot lämnande av vederlag eller för att själv taga sig rätt. Dylika fall äro nu straffbara enligt SL 10: 20 såsom brott mot offentlig myndighet, men enligt vad som berörts i närmast föregående kapitel anser kommittén det mera sakenligt att behandla dem såsom förmögenhetsbrott.
Beträffande fastighetsförhållanden upptager förslaget icke något självständigt brott, motsvarande åverkan enligt SL 24 kap., utan enligt en särskild regel i förslagets 20 kap. skola brott i fastighetsförhållanden bedömas" på samma sätt som brott beträffande lös egendom, alltså vanligen efter omständigheterna såsom stöld eller egenmäktigt förfarande.
I bedrägerikapitlet har kommittén skilt det typiska bedrägeriet, som innebär förmögenhetsöverföring, från vilseledande förfarande av annan art. För närvarande skola, åtminstone av ordalagen i SL 22: 1 att döma, förmögenhetsöverförande och skadegörande fall utan åtskillnad straffas som bedrägeri. Fall som icke innebära skada kunna bliva straffbara antingen jämlikt 1 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens eller ock jämlikt bestämmelsen i SL 22: 13 andra stycket om föryttrande av ont för gott, mångt för omängt eller det varuti man vet fel vara; sistnämnda bestämmelses räckvidd är dock icke klar. Det torde vara en kriminalpolitiskt lämpligare anordning att, såsom kommittén föreslår, låta bedrägeri vara ett rent vinningsbrott samt under annan brottsbeteckning. oredligt förfarande, sammanföra fall som äro enbart skadegörande eller icke innebära skada. Fall av sistnämnda art hava dock ej gjorts straffbara generellt utan blott under vissa ganska snäva betingelser. Några mot vinningsbrotten utpressning och ocker svarande förmögenhetsbrott som äro rent skadegörande eller varken innebära förmögenhetsöverföring eller skada hava icke upptagits i kommitténs förslag; tvång kan i vissa dylika fall straffas enligt SL 15: 22, och med ockerförbrytelser utan vinningskaraktär behöver man ej räkna.
Vid förskingring föreslår kommittén samma ordning som vid stöld och bedrägeri beträffande de mot vinningsbrotten svarande förmögenhetsbrott som äro rent skadegörande eller varken innebära förmögenhetsöverföring eller skada. Liksom de mot stöld svarande brotten sammanförts under beteckningen egenmäktigt förfarande och de mot bedrägeri svarande under
