beteckningen oredligt förfarande, hava förskingringens motsvarigheter upptagits under beteckningen olovligt förfogande. Förskingring är alltså enligt kommitténs förslag ett vinningsbrott. Rent skadegörande fall – en fånge som rymmer kastar bort kronans kläder – straffas nu, åtminstone i viss utsträckning, som förskingring. men det synes kriminalpolitiskt riktigare att straffa dessa brott annorlunda än de förmögenhetsöverförande. Mot förskingring svarande fall som varken innebära förmögenhetsöverföring eller skada äro för närvarande endast undantagsvis straffbelagda; frånsett straffbestämmelserna i HB 10: 6. 11: 4 och 12: 4 vilka icke längre
torde anses vara gällande. är straff stadgat i 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om olovligt förfogande innefattar generellt straffbeläggande av dylika fall; den som olovligen förfogar över annans egendom skall straffas även om vederlag gives. – I motsats till vad händelsen är vid stöld, bedrägeri och förskingring hava vid trolöshet mot huvudman de rent skadegörande formerna sammanförts med vinningsbrottet, då nämligen gärningsmannens vinning sällan direkt svarar mot huvudmannens skada utan har formen av mutor eller dylikt. Att skada den vars intressen man har att tillvarataga synes vara lika straffvärt vare sig brottet innebär förmögenhetsöverföring eller ej. Även vissa fall av trolöshet som blott innebära förfång av annan än ekonomisk art hava här upptagits, nämligen missbruk av förtroendeställning vid skötande av rättslig angelägenhet.
Även vid gäldenärsbrotten hava de skadegörande formerna sammanförts med vinningsbrotten. Förmögenhetsangrepp som icke innebära skada äro här straffbara framför allt i form av bokföringsbrott.
Frågan huruvida man bör genomföra en uppdelning av de straffbara handlingarna i brott och förseelser har kommittén icke kunnat upptaga till behandling på grund av att kommitténs förslag har formen av ändringar i gällande strafflag. Thyrén, som tänkt sig en sådan uppdelning, har i sina utkast icke behandlat förseelserna. Sålunda lämnar Thyrén avsiktligt åsido t. ex. olovligt brukande och åtskilliga bedrägeri närstående förseelser (se Thyrén IV s. 52–57 och 131–140). Kommittén har däremot varit hänvisad att behandla förseelserna i samband med de grövre brotten inom de särskilda kapitlen. Sålunda behandlas i bedrägerikapitlet sådana förseelser som att undandraga sig att betala på restauranger, tåg, biografer och dylika ställen, befattning med tjuvgods av oaktsamhet och oaktsamt utspridande av oriktiga uppgifter samt i förskingringskapitlet olovligt brukande och underlåtenhet att tillkännagiva hittegods.
Kommittén har i stort sett nöjt sig med att inom strafflagens ram behandla vad som hittills upptagits där och lämna specialstraffrätten utanför utredningen. En systematisk revision av de straffbestämmelser, som nu återfinnas i särskilda lagar och författningar och i vilka ej sällan likartade fall behandlas olika därför att reglerna tillkommit vid skilda tidpunkter och i skilda sammanhang, torde nämligen falla utanför kommitténs uppgift. Emellertid har kommittén från specialstraffrätten till strafflagen överfört ocker,
