straffsatserna för vissa brott som genomfördes vid 1937 års riksdag (se k. prop. nr 187 s. 96 f). Reformen avsåg bland annat att i fråga om straffmaxima likställa stöld. bedrägeri och förskingring, så att sammanlagda straffet för flera brott alltid i svåraste fall skulle vara straffarbete i sex år. Detta resultat åvägabragtes genom en sänkning av straffet för stöld och en höjning av straffet för förskingring. För högre resa stöld bestämdes högsta strafftiden till fem år, vilken vid stöld å särskilda tider eller ställen kan enligt särskild konkurrensregel höjas med ett år. För bedrägeri och förskingring är högsta strafftiden under försvårande omständigheter fyra år, vilken tid vid sammanträffande av brott enligt allmänna regler kan överskridas med två år. För gäldenärsbrott bibehölls sex års straffarbete som straffmaximum under motivering, att sammanträffande av brott i dylikt fall ägde ringa betydelse. Kommittén föreslår för grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring och grovt gäldenärsbrott ett maximum av sex års straffarbete, vilket vid sammanträffande av brott enligt allmänna regler kan överskridas med två år. Det bör härvid ihågkommas, att kommittén borttagit de nu för stöld gällande särskilda reglerna om återfall och sammanträffande av brott samt att ett brott följaktligen icke vid aldrig så hög resa kan få högre straff än maximum för första resan grovt brott. Att kommittén satt straffmaximum så högt som till sex år beror framför allt på önskan att skapa möjligheter till ett verkligt allvarligt ingripande mot storbedragare och andra grova brottslingar inom affärslivet, vilka i regel hava möjlighet såväl att bedöma sina handlingars innebörd som att förskaffa sig sitt uppehälle på hederligt sätt. Ett annat skäl har varit, att ny lagstiftning om villkorlig frigivning kan väntas komma att göra den effektiva strafftiden vida kortare än den ådömda (se SOU 1938: 25). Slutligen må framhållas, att den norska straffelovkomiteen föreslår sex års straffmaximum för grova fall av stöld, bedrägeri, förskingring och gäldenärsbrott.
De av kommittén föreslagna straffsatserna för förmögenhetsbrott gå icke högre än till sex års straffarbete för något annat fall än beträffande rån. För normala fall av stöld, bedrägeri, förskingring och andra därmed jämförliga brott stannar straffmaximum vid två års straffarbete. För egenmäktigt förfarande och motsvarande brottstyper är straffet böter eller fängelse med möjlighet att i grova fall gå upp till två års straffarbete. Straffskalan för grova fall av egenmäktigt förfarande är avsedd att användas bland annat, då maskindrivet fortskaffningsmedel olovligen tages och brukas vårdslöst eller utan att återställas, sålunda vid grövre former av billån och därmed likartade brott.
Såsom redogörelsen för frågor tillhörande straffrättens allmänna del utvisar får kommitténs förslag beträffande straffsatserna icke betraktas som slutgiltigt, i det kommittén räknar med att straffsatserna måste överses i samband med en reformering av straffsystemet.
