4 KAP.
Av skäl som angivits i redogörelsen för frågan om återfall i kapitlet rörande straffrättens allmänna del (s. 32) har kommittén, som lämnat SI. 5: 4 oförändrad, i övrigt löst denna fråga genom en enda, för alla förmögenhetsbrott gemensam regel, upptagen i SL 4: 14. I detta lagrum regleras
nu blott allmänna förutsättningar för återfall, varemot verkan därav angives i SL 20 och 21 kap. Den av kommittén föreslagna lydelsen av SL 4: 14 innefattar en uttömmande reglering i båda dessa hänseenden.
Den föreslagna återfallsregeln är direkt tillämplig endast på förmögenhetsbrott. brott som i 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs. Det förutsättes att någon, efter det han blivit dömd för förmögenhetsbrott, ånyo begår sådant brott av nedan angiven beskaffenhet. Det förutsättes ej, såsom i gällande rätt, att det återfallsgrundande brottet är av samma svårhetsgrad som återfallsbrottet eller av högre svårhetsgrad än detta. Även ett helt obetydligt brott kan grunda återfall, men den straffskärpande verkan blir givetvis mindre av ett ringare än av ett grövre brott. Ett brott kan i och för sig vara så lindrigt, att det blott förskyller böter, men förövas samma brott gång på gång, kan detta ådagalägga ett trots mot vilket frihetsstraff måste tillgripas; och ett dylikt i och för sig obetydligt brott, t. ex. olovligt förfogande över avbetalningsgods, kan även komma en efterföljande brottslighet att framstå i förändrad dager. I anslutning till att även förmögenhetsbrott som blott medfört bötesstraff göras återfallsgrundande föreslår kommittén en utvidgning av straffregistret. Ett förmögenhetsbrott är återfallsgrundande i förhållande till ett annat, även om de båda brotten äro upptagna i olika kapitel. Av den föreslagna regelns ordalag framgår, att även försöksbrott kunna verka återfallsgrundande, och detsamma bör anses gälla delaktighet. Den hittills gängse uppfattningen att återfallsverkan tillkommer allenast sådan delaktighet, varför den delaktige straffas såsom om han själv vore gärningsman (Hagströmer, Svensk straffrätt I s. 526), torde sammanhänga med den nu gällande återfallsförutsättningen att det förra brottet skall vara av minst samma svårhetsgrad som återfallsbrottet. Sedan denna återfallsförutsättning genom kommitténs förslag borttagits, bör även delaktighet, belagd med ringare ansvar, anses återfallsgrundande.
Vidare öppnar kommitténs förslag genom ett särskilt stadgande möjlighet att beakta utländsk straffdom och straffverkställighet. Finner domstolen att ett utrikes bestraffat brott, bedömt efter svensk Fått, skulle varit hänförligt under något av kapitlen om förmögenhetsbrott, må domstolen, om den finner skäl därtill, tillmäta den utländska straffdomen och straffverkställigheten samma verkan som svensk.
När återfall föreligger, skall enligt kommitténs förslag straffet för återfallet skärpas enligt vissa närmare angivna regler, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda
